Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett öfverläggningsämne för kyrkomötet. Af J. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi vilja så geraa, sade allmogen i vissa landsorter, läsa bibeln och
Guds ord; men deri förekomma så många svårfattliga ord och
meningar: måtte oss gifvas en öfversättning, som äfven vi förstå!» Och nästan
så förhåller det sig med kyrkans läroböcker, att om de för skenet af
äkta rättrogenhet alltjemnt bibehållas eller framkomma i nya upplagor,
men klädda i sin hälft patristiska och medeltidsdrägt och i strid med
tidehvarfvets andliga upplysning och hela kultur, så blifva de för
mängden alltmer oförstådda och för bildade läsare slutligen likgiltiga. Om
deremot bibellärorna deruti framställas enkelt och med förklaringar
hemtade dels från förnuftet, dels från andra vetenskaper, så icke blott
blifva de tillgängliga för allas begrepp, utan komma äfven
öfvertygel-sen och hjertat närmare. Vi befinna oss med vårt teologiska vetande
i en öfvergångstid af upplösning och söndring, under hvilken väl många
vilja bibehålla det gamla och bepröfvade, men andra icke fort nog
kunna gå den nya tiden och de nya ideerna till mötes. Det tillhör
det upplysta presterskapet och kyrkomötet att väl vårda folkets
andliga egendom, den evangeliska sanningen och ljuset, men också att ej
motsätta sig de förbättringar i kyrkoläran, som tre århundradens
framskridna bibelforskning så högt påkalla.
Af hvad nu är anfördt följer uppenbart, att närvarande tidpunkt
ej är rätt lämplig för utarbetning och officielt påbjudande af en ny
lärobok i kristendomen, hvilken så mycket den inrättades för att
tillfredsställa tidens mer upplysta fordringar, skulle i samma mån göras
misstänkt och väcka motstånd hos nylutheraner och andra kristna
kyrkopartier. Huru mycket detta kan befaras, der den separatistiska
eller kyrkliga intoleransen går i jemnbredd med så mångas, okunnighet,
hvarom frågan är, det lärer oss den än ej utslocknade Hanoverska
katekesstriden. Ännu mindre kunna vi tillstyrka, att K:s af
Preste-ståndet vid 1859—1860 års riksdag godkända förslag skulle af
kyrkomötet förordas till antagande. Dertill är det mycket för reaktionärt
genom bortskymmande och till en del undertryckande af till och med
det ljus och den fömuftsomklädnad af dogmerna, som finnes hos
Lindblom. Äfven är det nya förslaget alldeles för ofullständigt i afseende
på kännedom om menniskans naturliga förmögenheter och om
plig-teraa. Hvad annat är då att göra, än att tillsvidare åtnöja sig med
föreskriften, att den första kristendomsundervisningen meddelas, såsom
nu sker, efter Luthers lilla katekes, innehållande församlingenstros
bekännelse i sin allra enklaste form, och på hvilkens skriftenliga
utläggning och förklaring skolläraren får öfva sitt förstånd och sin
kateketiska skicklighet. Den Lindblomska förklaringen jemte
Hult-krantz anvisning på de nödigare styckena utgör dervid en ganska god
handledning. Men en tid kommer, måtte denna ej för länge dröja,
då kyrkan sjelf skall inse behofvet af en lämpligare lärobok i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
