Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anmälningar - Nyare bidrag till svenska odlingens historia. Af —rn. — Beckman, J. W., Försök till svensk psalmhistoria, häft. 9 och 10 (Sthm 1867). — Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin. Efter originalupplagor och handskrifter utgifven af P. Hanselli. Del. 8 (Ups. 1867, 68). — Bidrag till det carolinska tidehvarfvets vittra litteratur. Ur Lunds universitets handskriftsamling (Lund 1868). — Samlingar till svenska konst- och odlingshistorien. Utgifna af N. M. Mandelgren. Häft. 1 och 2 (Sthm 1866, 68). — Linnström, H. Svenskt boklexikon, åren 1830—1865. Häft.. 1 och 2 (Sthm 1867, 68).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gavotte de 1’amour.
Vintren är nu från oss skriden,
Mörkret har nu mist sitt våld,
Arsens, sorgetid forliden;
Regnet har ock återhåld.
Solens kraft i skog och dalar
Lockar ut mångtusen blad;
Tjäderfolket något talar
Sig emellan, vet ej l\vad.
Det dock ej min själ hugsvalar,
Den min vän allen gör glad.
Vårens barn, de vackra blomster,
Börja te sin’ hufvud an;
Foglen har sin’ återkomster
Från de varma middagsland.
Isar, som min väg nu stänga,
Att jag ej min vän får se,
Sku sig snart i vatten mänga
Och mig farten öppen ge.
Kärast’ östvind, töf ej länge
Förrän du det låter ske!
Och en lika smakfull och rask fantasi forråder sig i hans många
tillfällighetsdikter, särdeles i brölloppsqvädena. Grafversema röra sig
mer på de allmänna betraktelsernas och frasernas område; detta bör
dock mindre förundra, då man känner hur den tidens författare måste
rimma en grafskrift vid hvilket frånfälle som helst och således omöjligt
kunde ge någon individuell hållning eller ingjuta någon verklig smärta
i flertalet af dessa beställda dikter. Men der någon gång skaldens
hjerta har talat, såsom i grafskriften öfver hans första hustru, der
märker man ock, att diktens hela ton är en annan, djupare, mer
innerlig och varm, att, med ett ord, en skaldeflägt drager fram genom
det hela. Språkvirtuositeten och tankarnas värdiga och manliga art
qvarstår imellertid nästan alltid, äfven der sången blir mer predikan
eller psalm än dikt. Så läser man med förundran verser sådana som
följande (af år 1704):
Som längsta natt har jeraväl ock sin ända,
Och ingen vinter evig varit har;
Som efter moln sig solens strålar tända,
Som sömnen trötta lemmar emottar:
Så månd’ ock Gud, bepröfde själ, nu vända
I hånung allt hvad här dig bittert var.
Ran samkat i en lägel dina tårar
Och dem förvändt i perlor alla slätt;
De plöja på diu kind mer inga fårar;
Din bräcklighet du lyckligt af dig klädt,
Och när en svärm af tusen qval oss sårar,
Lofsjunger du vår Gud, af glädje mätt.
Biskop Rudeens båda söner, Carl och Ulrik Rudenschöld, ehuru
i alsterrikedom ej jemnförliga med fadren, upphinna, om ej öfverträffa,
honom i märkvärdighet som vittra författare. Carl Rudenschöld har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
