Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Fysiologien i vår tid. Af Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gien mycket gammal och nämndes redan under den gamla grekiska
bildningens gyllene tid, i Aristotelis dagar. Men länge gick hon
omyndig. En lydig tjenarinna åt filosofien, böjde hon sig efter de
vex-lande systemerha, följde modet för dagen och klädde sig i nydrägt
alltefter som hennes föremål — lifsprocessen — af spekulationen olika
uppfattades.
Man hade svårt att komma sig före med att betrakta de lefvande
varelserna helt enkelt såsom naturföremål, åtkomliga för
naturforskningens vanliga metoder. Man ville i dem gema se äfven nya,
öfver-naturliga krafter verksamma; — och så måste naturforskningen inom
detta område utrota mången fördom, innan den kunde taga fart. En
sådan egendomlig kraft var den såkallade »lifskraften». Den gällde
inom fysiologien ända till sednaste tider såsom en trosartikel, djupt
rotad i öfvertygelsens aldra heligaste. Det var en afgud, som man
knappast vågade vidröra utan fara att blifva stenad såsom
bildstorma-re. Denna »lifskraft» var en hemlighetsfull, för de organiska varelserna
alldeles egendomlig kraft, som icke var bunden vid materien, utan
bodde öfverallt i kroppen, häftande den ena stunden vid en molekul
för att i den nästa öfvergifva densamma och fästa sig vid en annan.
Skadade man t. ex. ett finger, så var det »lifskraften», som icke
allenast underrättade derom genom känsla af smärta, utan äfven med
omsorg reparerade skadan. Det var lifskraften, som smalte maten,
assimilerade den och lagade så att hvarje hit kom på sin rätta plats. Det
var lifskraftens förtjenst, att vi under sömnen icke glömde bort att
andas, — den vakade äfven öfver hjertats slag, såsom en moder vid
sitt barns vagga, och såg till att det icke stannade i sin taktmässiga
gång. Med ett ord: man tillskref lifskraften ett slags förstånd, utan
hvilket det icke var möjligt ätt inom organismen alla processer kunde
utföras på ett så klokt och ändamålsenligt sätt.
Men en sådan kraft, mätt efter den matematiskt-fysikaliska
kritikens måttstock, kan icke hålla streck. Johannes Muller, hvilken
betraktas såsom den nyare fysiologiens fader, visade, genom att
utdraga och genomföra de yttersta konseqvenserna af denna åsigt, dess
ohållbarhet.
Om vi skulle fråga någon: hvem har väft tyget i din klädning,
eller hvem har sytt den? så vore det onekligen ganska beqvämt att
derpå gifva detta svar: det förra har väfkraften, det sednare sykraften
gjort. Men en annan sak är den, om den vetgiriga frågaren känner
sig tillfredsställd med svaret. Kanske hade han heldre önskat en, om
v aldrig så enkel, men dock begriplig framställning af de många olika
delar, hvaraf en väfstol eller em symaskin bestå, eller åtminstone om
det sätt, hvarpå de med hvarandra samverka till det föreliggande
resultatet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
