Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Fysiologien i vår tid. Af Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brännmaterial hos blodet, utan tvärtom på ett öfverskott af mjölksyra,
som genom förbränningen producerats i muskeln och hopat sig i sådan
mängd, att den icke i samma mon hunnit aflägsnas. Om denna syra
bortskaffas, så hemtar sig muskeln igen, är åter uthvilad. Detta
bortskaffande sker under det normala lifvet genom det cirkulerande,
alkaliska blodet — men det kan också ske genom insprutning i muskeln
eller dess tomma blodkärl af någon indifferent vätska, såsom t. ex.
utspädd koksaltlösning. Omvändt kan man göra en frisk och sund
muskel trött utan arbete, endast genom att i densamma inspruta
mjölksyra eller någon vätska, som innehåller denna syra, såsom t. ex.
buljong, hvilken har sin sura reaktion af mjölksyra.
Det är sålunda ej allenast nödvändigt, att nytt brännmaterial
ständigt tillföres, att elden ständigt underhålles —
förbränningsprodukterna måste äfven i behörig ordning aflägsnas. Mjölksyran är här
den aska eller det slagg efter förbränningen, som hopar sig i ugnen
och qväfver elden.
Denna öfverblick öfver muskeln och vilkoren och lagame för dess
normala lifsverksamhet, framställd i all sin nakenhet och utan alla
illustrationer har måhända, huru kort och flyktig den än varit, dock
förefallit mången nog långtrådig. Men vi måste försona oss dermed,
då vi besinna huru oändligt vigtigt detta organ är för hela vårt lif.
Det är muskeln, som gör oss till hvad vi äro — naturens fria barn.
Den torfva, der vi föddes, håller oss icke qvar; vi hafva inga rötter
liksom trädet, hvilka fjettra oss dervid. Yi röra oss fritt från ställe
till ställe, dit vår längtan kallar oss, för att söka ett blidare luftstreck,
en bättre föda eller ett älskadt föremål, som vi ställa högre än allt.
Det är muskeln, som fyller ett af våra djupaste behof, — det att
kunna meddela våra tankar, våra känslor, vår sorg, vår glädje åt
andra. Vi ega intet annat medel än muskelrörelsen för att uttrycka
hvad vi erfara. Det var ju på rörelsen, som vi kände igen lifvet. Det
finnes ett gift, som förlamar all frivillig rörelse, men lemnar allt annat
i fred. Detta gift är derföre det grymmaste af alla — det förvandlar
oss ett ögonblick till ett lefvande lik, som hör och ser och känner
allt, men icke kan röra en enda muskel, således ej kan för någon
varelse gifva den minsta vink om sitt hopplösa läge. Endast hjertat
klappar ännu och talar sitt stumma språk. Detta gift återkallar i
minnet myten om Dafne, som, för att undkomma den förföljande
Apollo, på sin egen bön förvandlades till en lager. Den dagen tog
naturen ett steg tillbaka i sin eviga utvecklingsgång och det hade
varit Dafne långt bättre att’falla i Apollos armar.
Men på samma gång som vi uti muskeln funnit ett för
heladjur-verlden så vigtigt organ, som öfvar sitt karakteriska arbete i hvarje
bit af vår lekamen, så hafva vi äfven fått en vink om principen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
