Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Fysiologien i vår tid. Af Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
råde och tecknar allt skarpare dess enskilda drag. Men icke nog
dermed: med hvarje gjord eröfring växa äfven dess förhoppningar om
nya och minskas de svårigheter, som förut ansågos oöfverstigliga. Har
man icke först i våra dagar upptäckt Nilens länge sökta källor — och
har det icke lyckats Helmholtäs beundransvärda skarpsinne och
expe-rimenteringstalang att mäta nervprincipens hastighet i nervtrådarne,
hvilket Johannes Muller, då han ett tiotal af år förut stod på finnarne
af fysiologiens byggnad och såg ut öfver dess framtid, ansåg såsom
för alltid omöjligt!
Det nyss anförda torde tarfva en förklaring. Om jag sticker mig
med en nål i ett finger, så är det nervprincipen, som bringar mitt
medvetande budskap derom, i det han leder intrycket genom en nerv
till hjernan, der det uppfattas såsom känsla af smärta. Öm jag vill
böja mitt finger undan den stingande nålsudden, så är det åter
nerv-principen, som från hjernan ilar genom nerven till muskeln med
befallning om den erforderliga rörelsens utförande. Detta allt synes oss
ju ske med tankens hastighet, eller rättare sagdt med omätlig
hastighet; men det är likväl denna hastighet som Helmholtz mätt. Hur
öf-verraskande, att denna rörelse i sjelfva verket befunnits så långsam!
Den är långsammare än elektriciteten, än ljuset, ja, till och med
långsammare än ljudet. Dess hastighet kan närmast jemföras med
vattnets i ett skummande vattenfall, eller — för att tala exakt — den
- går 30 meter i sekunden.
Om någon, äfven min bästa vän, om hvilken jag vet, att han icke
vill göra mig något ondt, berör mitt öga, så blinkar jag och detta så
ögonblickligen, att beröringen och blinkningen tyckas alldeles
samtidiga. Det förgår dock en mätbar tid dem imellan, och det beror blott
på den korta väg, som nervprincipen i detta fall har att gå, att denna
tid är jemförelsevis kort. Om man åter har längre distanser att röra
sig med, så blir tidsskilnademe märkbarare. Om man t. ex.
harpu-nerar en 100 fot lång hvalfisk i stjerten, så åtgår det mer än en
sekund innan han hinner motoriskt reagera derimot d. v. s. sätta sin
väldiga stjertfena i gång och dermed piska hafvet. Den förändring i
molekulemas jemvigt, som harpunen uppväcker i de sensitiva nerverna,
måste nämligen först fortplantas till en särskild ändapparat, en
ganglie-cell i nervsystemets centralorganer, ryggmärgen och hjernan. Denna
cell är liksom en telegrafstation, der telegrammet först dechiflreras
för medvetandet såsom en känselfömimmelse och sedan skickas vidare
på en annan linie, på de motoriska nervtrådarne till muskeln, af
hvilken det förvandlas till mekanisk rörelse. Detta är det enkla förloppet
vid alla de företeelser, som vi kalla reflexfenomener, och till hvilka
dispositionen finnes för handen öfverallt i vår kropp. En sådan
reflexverksamhet är grunden till de många vexlingarne i hjertats ständiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
