Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det nya Frankrike. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delbart, ordningen kunna utsättas under ett parlamentariskt
regerings-skick. Denna upplösningsrätt kan ej anförtros åt en president, »ty
denne valde statschef representerar sjelf ett parti, hvilket han har att
tacka för allt, ’hvilket han behöfver äfven efter embetstidens slut, och
hvilket har honom snarare till ett verktyg, än till ledare.» Derimot
står den konstitutionelle monarken öfver partierna, har intet att af
deras strider hoppas eller frukta. För honom äro alla partier precist
lika behagliga och välkomna, han gör ingenting annat än
uppmärksamt lyssna till den allmänna opinionen, för . att efter dess
fingervisning upplösa en mot folkmajoriteten stridig kammare och dermed kalla
andra män i spetsen för affärerna. »Detta är hans enda uppgift.» Han
får ej visa någon ministére, någon person, ej ens någon opinion något
företräde. Skulle en så absolut politisk indifferentism ej vara fullt
förenlig med den menskliga skröpligheten, så är det nog att veta, att
den innersta tanken, hjertats hemliga böjelser ej utöfva någon
inflytelse på hans handlingssätt. Tilläggom ännu till denna idylliska
skildring, att han bör intressera sig för konst och vetenskap, uppmuntra
förtjensten, vara »den förste gentlemannen» bjand sitt folk, med ett
ord uppträda som en föresyn för allt sannt, godt och skönt — såsom
frasen ju lyder.
Gerna unnade vi den konstitutionella monarkien ett bättre
försvar, om ej af annat skäl, så åtminstone derföre att det icke är någon
konst eller någon förtjenst att blåsa bort> en så luftig teori. Det fattas
blott ett, för att göra den mycket antaglig, men detta enda är tyvärr
högst väsentligt. Vi vilja ej åberopa, hur mycket denna skarpa
skilje-linie mellan den konstitutionelle monarken och hans regerande
ministrar strider mot de svenska föreställningar, som utgå från 1809 års
regeringsform och de jure ej veta af någon annan regering, än
»konungen i statsrådet»; ty dels är en ingripande rubhning af detta
förhållande redan faktisk, vare sig att man vill se den eller icke, och
dels äro visserligen parlamentarismens och ministerstyrelsens förebilder
att söka annorstädes, ån i Sverige, och de närma sig onekligen mera
till vår författares ideal. Men ingen erfarenhet ur den politiska
historien har ännu företett något stöd för förhoppningen, att en gång kunna
få se denne konstitutionelle konung, som författaren gifver oss in
dbstracto, ikläda sig kött och blod och bli menniskor hk i allt — utom
i menskliga svagheter, teoretiska och praktiska. Lika litet torde någon
redbar psykologi vilja åtaga sig att ställa ett mera gynsamt horoskop
för framtiden. Författaren erkänner, att det är »svårt» att träffa på
denna fågel Phcenix, men när han antydningsvis erinrar om belgiernas
konung Leopold och engelsmännens drottning Victoria, och detta utgör
den enda faktiska ankargrunden för hans tro, så tyckes »svårigheten»
kunna utbytas mot ett starkare ord. Författarens bild af den kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
