Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det nya Frankrike. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET NYA FRANKRIKE.
/ *
stitutionelle monarken påminner lifligt om den ledande principen i den
gamle Anaxagoras’ verldsförklaring: sjelf »apatisk, orörd, det finaste
och skäraste af allt, endast sig sjelf lik», reglerar han såsom en deus
ex machina ändlighetens virrvarr. Men medan den hederlige filosofen
från Clazomenæ hade förnuftet till rörelseprincip i verldssystemet, har
Prevost-Paradol för Bet nya Frankrikes nya konstitutionella monarki
endast att välja på — en Bourbon, en Orléans eller en Bonaparte.
Hvilket gör en betydlig skilnad.
Dock, det är tid att öfvergå till arbetets många, lysande
förtjen-§ter. I ett par kapitel af första boken beskrifver författaren den
»demokratiska despotismen», och det på ett oöfverträffligt sätt. Det är
ej endast den slående argumentationens styrka och denna blott af sin
egen osökta enkelhet prydda stil, som förläna framställningen här, som
annorstädes, ett oimotståndligt behag. Dertill kommer ock författarens
ironiska objektivitet: han åberopar Rom under Cæsarerne, men ej med
en min förråder talaren — ty man tycker sig nästan sé och höra
honom — någon aning om, att’ någon i nutiden behöfver taga åt sig
denna mördande kritik af — det andra kejsardömet. Antagligen lärer
denna skonlösa, men på samma gång fullkomligt lidelsefria och med
säker hand utförda vivisektion, som lägger i dagen den moderna
cæsarismens innersta lifsprocess, ej synnerligen behaga målsmännen för
den storartade förfalskningen af dessä 1789 års idéer, hvilka den
Napoleonska författningens l:a Art. hånande »erkänner, bekräftar och
garanterar», såsom »grundvalen, för fransmännens offentliga rätt.» Men
kejsardömet kan ej beklaga sig öfver denna tysta jemnförelse med
Rom i dess förfall. Redan under republiken, under det att man
ruf-vade öfver statsstrecket, förebådades det ju såsom en ättling i rätt
nedstigande linea af Cæsars och Augusti tidehvarf, i det att en fransk
Hegel i polisprefekts-uniform skref dess filosofi* 1). Sedermera har
dess förste man i Cæsars lefnad gjort dess apologi, och en af de
högt-betrodda pennorna har slutligen höjt apologien till en apoteos, hvars
hädande cynism ej stadnar under hofsmickrarnes i domus palatina 2).
1) A. Romieu: L’ére des Césars och Le spectre rouge (Paris 1851).
1) Man läse C. Hippolyte Castille: Paralléle entre César, Charlemagne et
Napo-léon. L empire et la démocratie. Philosophie de la légende impénale (Paris 1858). Att
Cæsar, Carl den store och Napoleon I kunna jemföras med Messias, veta vi redan af
förordet till Napoleon lll:s: Cæsars lefnad. Men till denna teori om statsstreckens och de
politiska menedernas «providentiella» karakter har hr Castille ännu mycket mer att tillägga.
Han gör panem et circenses till statskonstens fullt utslagna ros, han har upptäckt, att
Cæsar var med Guds nåde en »snillets liksom njutningens hermafrodit», och försynens finger
röjer sig i de onaturliga laster, som $uetonius (C. J. Cæsar, Kap. LIJ) betecknar med:
omnium tmtlierum vir et omnium virorum mulier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
