Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det nya Frankrike. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man kan geraa erkänna de stora likheterna mellan det cæsariska
tidehvarfvet i Rom och imperialismen i Frankrike; de upphäfva dock
ej den väsentliga grundskilnaden. Det gamla Roms lifskraft var
förbrukad; objektivismen, statsallmagten hade spelat ut sin blott relativt
berättigade role. Derfor föll den antika veriden och måsté hon falla.
Men det modema samhället är besjäladt af en princip, som i sitt
väsen är absolut berättigad, som — i huru ogiltiga former den må ha
framträdt — har den eviga sanningens oförstörbarhet: det är
personlighetsprincipen. DerfÖre kan och skall det af imperialismen på
afvä-gar förda och förnedrade Frankrike föryngras, sjelft bli nytt, i stället
att, likt det kejserliga Rom, med sina ruiners grus befrukta marken
för andra folk och nya samfundsdaningar.
I andra boken utvecklar författaren sina reformidéer med hänsyn
till en efter annan af de politiska institutionerna. Ehuru det är
sär-skildt franska förhållanden, som tjenat honom till utgångspunkt, har
dock hans uppfattning en universell karakter, som låter läsaren^ med
oförminskadt intresse följa framställningen, om man än stundom
känner sig frestad att utropa ett: gudskelof, denna kritik drabbar ej vårt
samhällsskick! Främst behandlar han frågan om den allmänna
rösträtten, dess fördelar, dess olägenheter och hjelpmedlen mot de senare.
Han fordrar,. såsom vilkor för rösträtt, läs- och skrifkunnighet:
»omröstning med egenhändigt, vid sjelfva valbordet, skrifna röstsedlar,
under iakttagande af försigtighetsmått, som betrygga röstgifningens
för-hemligande, är det enda ett,fritt folk värdiga förfarande; man skall
en gång förvånas, att man tålt ett annat voteringssätt.» Det förtjenar
anmärkas, att den »doktrinäre» författaren i denna punkt, som så väl
förklaras ur den »demokratiska despotismens» historia i Frankrike, intet
annat begär, än hvad före honom yrkats af en bland samtidens mest
radikal-demokratiske statsrättslärare, spanjoren C. Bernal1).
Prevost-Paradol uttalar sig i detta kapitel mot den tillämpning af
den allmänna omröstningen, som plägar kallas plebiscitum. För det
första, menar han, är det med mycken svårighet förenadt att
uppdraga en lämplig gräns mellan de frågor, som må afgöras af
nationalrepresentationen allena, och dem som böra underställas en
folkomröstning. Och för öfrigt, tack vare upplösnings-rätten, äro de allmänna
valen till representationen just ett sannskyldigt plebiscitum, fritt från
de olägenheter, som äro oskiljaktiga från den särskilda operation,
hvilken eljest betecknas med detta iiamn. Detta senare skäl synes oss ej
kunna till fullo godkännas: det »verkliga folkbeslut», som skulle
framkallas genom representationens upplösning och ty åtföljande allmänna
’) BernaTs märkliga arbete finnes i fransk öfversättning med anmärkningar af
Egmont Vaohin: Théorie de Vautorite appliquée aux nations modernes (Paris, 1861).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
