Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Minnesteckningar: Ernst Daniel Björck †. Af Pontus Wikner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deröfver och aktar sig, när hon ilar öfver den bryggan, att se ned i
djupet, der ingenting finns. Det förefaller mig, som om det låge ett
dylikt tomrum mellan menniskomas själar. Jag ville säga: det finns
der åtminstone såsom någonting att öfvervinna, om det också icke finns
der såsom en evig anordning. Hvem kan, när han af vänskapens eller
kärlekens eller forskningsbegärets magt drifven, vågat sig ända fram
till den gräns, der han nyss tyckte, att den andres egentliga Jag
skulle begynna — hvem kan då säga annat än detta: det ligger
ännu ett tomrum mellan mig och dig? Och icke nog med detta:
det är i sådana stunder som om en kall dimma uppstege ur det
der tomma djupet, hvilken kyler hjertat och skymmer blicken. Då
kommer fantasien med sin »horror vacui» och slår en brygga öfver det
tomma mellanrummet. Och på den bryggan sväfvar sedan själ till själ.
Ernst Björcks fantasi var en mästarinna i konsten att slå dylika
bryggor. Derföre blef det honom så oändligen lätt att blifva bekant
med alla menniskor, att älska alla menniskor, att älskas af alla
tillbaka. Ty han icke allenast sjelf slog dylika fantasiens hvalf öfver
själslifvets tomrum, utan han lockade äfven andras fantasi att i samma ,
afsigt komma sig till mötes. De enda menniskor i verlden, som han
icke kunde med, voro sådana, som dervid envist nekade sitt biträde;
och emedan dessa lyckligtvis voro mycket få, så var det få, som han
icke kunde med. Den enda fattigdom, som han föraktade, var den,
som bestod i total brist på material till ett dylikt själens
byggnadsarbete; och emedan en sådan total brist sällan upptäcktes, så tyckte
han, att verlden var mycket rik. Det fanns ingen sfer, der han icke
kände sig hemmastadd, förutsatt att det rent menskliga der icke
fqr-trampades. Det fanns ingen så hög och ingen så låg,, att han icke
kände sig på allvar med honom befryndad; och han brukade sjelf säga,
att han aldrig varit tillsammans med en menniska under loppet af
några dagar utan att skiljas från honom med saknad. Till och med
i en sådan själ, hos hvilken det goda låg temligen undangömdt,
visste han, ledd af säker instinkt, att finna detsamma, der det var. Det
är en gifven sak, att denna sköna gåfva skulle komma honom till godo
äfven såsom predikant och själasörjare. Det är sannt, att i denna gåfva,
såsom i så många andra, ligger en fara, faran att icke se det onda
för det godas skull; men der ligger onekligen också en rik hjelp för
den, hvilkens uppgift det är ätt såsom en herde i församlingen komma
menniskoma till mötes, ställa sig på deras ståndpunkt och så anknyta
sitt uppfostringsarbete till det, som hos dem verkligen finnes rätt och
giltigt. Det torde nämligen vara tydligt nog, att den, som vill vinna
en menniska för sanningen, icke gerna kan börja med att hos honom
smäda den sanning, som redan finnes, äfven om denna sanning skulle
vara bristfälligt formad. För att undgå denna fara fordras en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
