Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Minnesteckningar: Ernst Daniel Björck †. Af Pontus Wikner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är imellertid en naturlig sak, att den man, hvars fantasi
utgjorde en så rik och så älskad gåfva, icke skulle kunna finna
synnerligt behag i sådana förståndsöfningar, der fantasien är förbjuden att
vara med. I allmänhet ville Ernst Björck heldst sysselsätta sig med
sådant, der han kunde få vara med hel och hållen, jag hade nästan
sagt: till både kropp och själ; men skulle han nu en gång lemna
någonting af sin varelse efter sig, icke blef det fantasien. Så älskade
han icke synnerligen filosofien. Hans klara hufvud gjorde äfven det
filosofiska arbetet, så långt han med detsamma sysselsatte sig, till en
lätt sak; men filosofien hade for honom icke nog värma.
»Ja, ljust det är, men kallt tillika är det;
Gack dock med Gud, ty uppåt, uppåt bär det
Mot tankens strålande Akropolis!» —
Så sjöng han en gång till en af sina vänner, när denne stod vid
ingången till tankames svala och luftiga stråt. Ännu mindre var han
.en vän af matematiken. Der, om någonstädes, var fantasien
bannlyst, och der, om någonstädes, har det af honom fruktade tomrummet
sin plats. Icke ens historien tilltalade honom så, som man kunnat
vänta det hos en för allt menskligt så öppen själ. Sannolikt kände
han instinktmässigt den mot fantasien fiendtliga fattigdom, som ligger
i hvarje förgånget faktum såsom blott sådant. Att någonting blifvit
ett faktum betyder, att bland de otaliga på en viss tid gifna
möjligheterna endast en. enda blifvit verklighet med uteslutande af de öfriga.
Detta är verkligen någonting både af njugghet och af ofördragsamhet,
och Ernst Björck hade sinne hvarken för det ena eller det andra.’
Heldre då lefva i det närvarande och det tillkommande, der de många
möjligheterna ännu sämjas, och der fantasien icke genast tillbakavisas
med historiens kalla: »så var det och icke annorlunda.»
Tidigt lockade honom estetiken och teologien. Men äfven på
dessa områden älskade han inga hårklyfverier och ville icke intvinga
fantasien i alltför trånga band. I allmänhet torde det kunna sägas,
att han mer älskade det sköna än de hittills gifna undersökningarna
om det sköna, och att religionen för honom hade större värde än
vidlyftiga redogörelser för hennes innehåll. Ingen kan förtänka honom
detta; och derutinnan låg utan tvifvel icke blott en protest från hans
rika fantasi mot allt utblottadt formelväsende, utan lika mycket en
protest från hans rena och klara förstånd mot alla den pretenderade
förståndsmässighetens afvägar.
Ernst Björck var begåfvad med ett utomordentligt rikt formsinne,
både när det gällde att uppfatta och att frambringa. Harmonien och
disharmonien i veridens egde i honom en fin iakttagare, om han ock
mera älskade att uppmärksamma den förra. Äfven den omedvetna
naturen talade i sina vexlande former af ljus och skugga, värme och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
