Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Minnesteckningar: Ernst Daniel Björck †. Af Pontus Wikner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svalka, lif och förgängelse, död och uppståndelse ett för honom väl
begripligt språk. Han har mer än en gång i sina sånger återgifvit de
toner hans öra uppfångat, då han låtit det lyssnande luta sig till
naturens barm. Vi hafva beundrat honom i denna punkt; men ännu
mera hafva vi beundrat den obegripliga lätthet, med hvilken han fann
formerna för det, som framvällde ur hans egen själ. I denna punkt
var han nästan oöfverträfflig. Det förekom oss, som om idéerna redan
vpå förhand stode färdiga, hvar och en iklädd sin renaste och skönaste
drägt, väntande blott på en vink af det unga snillets finger för att
sätta sig i rörelse. Och huru de rörde sig sedan! Ej en tillstymmelse
af tvång och dock en ända i detaljerna genomförd lagbundenhet. Han
kände sig genast från början försatt i den trygga sinnesstämning, med
hvilken man motser fortgången af en scenisk framställning, då
skåde-spelarne äro sina roller vuxna och äro vane att spela mot hvarandra.
Någon gång tyckte man sig dervid märka, att utförandet varit bättre
än sjelfva skådespelet. Stundom hade väl detta sin grund deri, att
innehållet varit ett af omständigheterna påtvingadt och blott af godhet
till behandling upptaget; ty Ernst Björck vägrade ej gema en bön,
der det fanns möjlighet att uppfylla henne, och bönerna uteblefvo ej
heller. Stundom kunde det väl ock hända, att det sjelfvalda ämnet kräfde
en rikare erfarenhet än den, som stod den älsklige sångarens ungdom
till buds. Någon gång torde väl också formens påstådda öfvervigt öfver
innehållet kunnat reduceras derhän, att innehållet varit af en så
mycket andlig Qch öfversinnlig natur, att det förefallit fattigt för dem, som
för dylika ting ej hafva ett så klarsynt öga. Der inblandade sig gerna
i Ernst Björcks sånger ett religiöst element, en ton af barnslig
fromhet, en färg af himmelens rena blå, hvilken sistnämnda lätt kan tyckas
vara för mycket enahanda för ett öga, som alltför länge dröjt vid
färgprakten af somrar och vårar härnere. Det fanns också en och
annan som för den unge skaldens egen skull önskade, att ett moln
någon gång måtte draga fram öfver hans himmel. Det molnet uteblef
nog icke heller för honom, ty det uteblifver för ingen; författaren af
dessa rader anade någon gång, att det fanns. Men troligt är, att det
snart vek undan, och att han sedan såg himmelen klar och ren såsom
i sin barndoms dagar. Säkert är imellertid, att han älskade att rikta
sin blick just åt det hållet, icke derfore att han föraktade jorden —
det kunde ingen göra mindre än han — men emedan hans
ofördunklade öga såg, att deruppe fanns ändå mera än här af skönhet och
ljus. Det är sannolikt, att det religiösa elementet, som nu ligger på
djupet i hans sånger, understundom mera aningsvis kändt än bestämdt
uttaladt, om han fått längre lefva, kommit att träda klart i förgrunden
och blifvit de rena poetiska fQrmernas egentliga innehåll. Redan tidigt
grodde hos honom den tanken, att han skulle blifva psalmsångare; och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
