Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Minnesteckningar: Ernst Daniel Björck †. Af Pontus Wikner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tande magten nådde honom, endast hafva blifvit ett vackert minne.
Han är mycket mer. I hans själ hade evigheten talat sitt ord, och
han hade bestämt sin ställning till evigheten. Sådant går icke utan
strid. Man misstager sig, om man tror, att han hade ingenting att
strida imot. Den skönaste naturbegåfning är tillika en frestelse; hon
är en frestelse till att vid henne stanna, just dertöre att hon är så
skön. Gåfvorna fordra ock sin användning, hvilken icke i sin ordning
är en naturgåfva, och ju större gåfvor, ju rikare fordran på
användning och på användningens möda. Tror man, att icke också den
be-gåfvade anden at naturen drar sig tillhaka för det mödosamma
arbetet, så misstager man sig. Han gör det så mycket mera, som han är
benägen for den tanken, att hans höga börd fritager honom från lägre
sysslor. Mot dylika frestelser hade vår bortgångne vän att kämpa,
lika visst som han af naturen fått rika gåfvor. Der fanns i sjelfva
arten af hans begåfning en ny frestelse. Det är redan sagdt, att
harmonien utgjorde det mest utmärkande draget i hans natur. Men
harmonien är en form. På harmoni och form var Ernst Björcks natur i
synnerhet anlagd. Detta innebär den frestelsen att vilja göra hvad
man gör i första rummet för harmoniens och formens skull, t. ex. for
det hos sig sjelf eller andra åstadkomna estetiska intryckets skull,
eller for att icke störa den en gång gifna formen, om han ock icke
för innehållet skulle vara fullt lämplig, eller för att icke störa
harmonien menniskorna imellan samt imellan dem och sig, och sålunda
beröra deras villfarelser och fel med lättare hand än deras räddning
kräfyer. Mot dessa frestelser, isynnerhet mot den sista, hade Ernst Björck
att kämpa just på grund af sin harmoniska begåfning. Yi hafva
anledning tro, att hans kamp var segerrik; ty när han utgick ur lifvet, egde
han qvar den harmoni, hvilken vi sagt vara for honom så utmärkande,
och detta lyckas icke gerna för den som för den blotta harmoniens
skull förbiser högre fordringar. Väl är harmonien ytterst af
gudomlig börd och vill derföre gerna leda tankan på det gudomliga; men
försöker man att göra henne till sitt allt och sätta henne på Guds
egen thron, då hämnar hon sjelf detta missgrepp, derigenom att hon
för den brottsliges ögon förvandlar sig till ett hotande spöke med
ihåliga och förvridna drag.
Vi tro förvisso, att Ernst Björck kämpade segerrikt i detta och
andra afseenden. Man såg imellertid hos honom mera stundens
resultat än sjelfva striden, och man måste stå honom mycket nära för att
märka den senare. Hans gång var gerna stilla och lugn, och så gick
han fram äfven på stridens och segerns stråt. Sådant kan ske endast
på ett sätt, nämligen derigenom att man redan i böljan tillbakavisar
den lockande frestelsen och icke låter henne vexa till en magt af
kolossala dimensioner. Har detta senare skett, då måste segern tillkämpas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
