Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Minnesteckningar: Ernst Daniel Björck †. Af Pontus Wikner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom blodig kamp, hvilken icke gema kan undgå att synas, och i
hvilken den naturliga harmoniens gåfva ofta förloras, äfven om den
högre harmonien blir den redligt kampandes byte. Ernst Björck var
en Johannissjäl; de förkrossande brytningarae i en Petri eller Pauli
lif träffade honom ej. Häraf kunde det också blifva en följd, att
hans karakter till en stor del gjorde samma intryck som det, hvilket
vi pläga erfara, när vi betrakta bilden af Johannes, Zebedei son. Den
harmoniska gestalt, hvilken bär spår af inga strider, låter oss glömma,
att han haft sådana, och låter oss tro, att hela hans älsklighet är en
naturens gåfva, ehuru naturen aldrig förmår att gifva mer än
materialet till en i högre mening mensklig karakter.
Så blef Ernst Björck utan några utifrån synnerligen märkbara
brytningar en af de skönaste karakterer vi sett. Han blef en god son,
en trofast vän, en oförliknelig kamrat, en flärdfri prisvinnare i
mensklig idrott, en utmärkt predikant, en evangelisk själasörjare. Religionen,
rent och varmt tillegnad, bildade grundlaget i denna karakter. Han
anslöt sig med lefvande öfvertygelse till kristendomens sanningar,
sådana dessa äro i den heliga skrift uttalade och af vår evangeliska
kyrka uppfattade. Han var fjerran från den dubbelheten att predika
ett och tro ett annat. Men han var också fjerran från den slags
enkelhet, hvilken såsom fördömelsevärd »otro» stämplar hvarje afvikelse i
läran. Det är den praktiska otron, viljans uteblifha pånyttfödelse, som
fördömer; och det är alldeles visst, att bland alla möjliga teorier
i verlden, som varit, äro eller skola komma, endast en enda står i full
harmoni med det, som en pånyttfödd vilja innebär. Ernst Björck
trodde på goda grunder, att denna teori var det nya testamentets:
men han hade för mycket förstånd för att förbise den omständigheten,
att menniskonaturen är mägtig att bära många mer eller mindre dolda
dissonanser mellan den detaljerade teorien och viljan, och att man
således kan tänka *sig en verkligen pånyttfödd vilja utan en i allt
riktig teori, ja till och med i förening med ganska väsendtliga misstag,
likasom erfarenheten lärde honom, att de riktiga teorierna äro en
föga tillförlitlig borgen för en pånyttfödd vilja. Och när så var, så
egde han för mycket, jag vill icke säga hjerta — ty man borde knappt
behöfva vädja till hjertat i en sak af klar och enkel rättvisa — men
han egde för mycken billighet för att, när han skulle förklara den
enes eller andres teoretiska misstag och då egde att välja mellan de
tvänne förklaringsgrunderna af en ogudaktig vilja eller en så lätt
möjlig dissonans mellan vilja och teori, han då genast skulle tillgripit
den förra förklaringsgrunden, innan han hade pröfvat, om icke
tilläf-ventyrs den sednare vore möjlig. I hvarje tid af religiös splittring är
detta drag af mensklig rättvisa en sällsynt företeelse, och så synes det
äfven vara i våra dagar. Med så mycket större förkärlek dröjer be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
