Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Minnesteckningar: Ernst Daniel Björck †. Af Pontus Wikner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
traktarens öga vid samma foreteelse, der den finnes. Det är ingalunda
vår mening att förorda den religiösa indifferentismen, lika litet som
-vi vilja beskylla Ernst Björck för någon lutning åt denna. Sanningen
kan icke vara mer än en, och till denna ena sanningens seger må vi
bidraga med tanke och handling, ord och exempel, ja, om så behöfves,
med lif och blod; men må vi också hafva den aktning för den
sanning, hvars vapen vi föra, att vi icke tillvita henne det omenskliga
dådet att för påskyndandet af sina segrar vilja trampa under fotterna
den fria menniskans minsta rätt. Huru skulle vi då kunna tro, att
sanningen skulle tillåta sig ett intrång i den stora rättigheten, hvilken
ingen dödlig kån vilja afyttra och hvilken består deri, att icke behöfva
dömmas praktiskt ogudaktig förr, än sådant utur gifna tecken följer
med nödvändighet?
Så var Ernst Björck en religiös personlighet med bevarande af
den ’rena mensklighetens fordringar. Må han i detta afseende vara oss
ett kärt exempel! Må vi vid tanken på honom minnas, att religionen
skall helga det menskliga och taga det i sin tjenst» icke förtrampa det!
Ernst Björcks lif var skönt; men icke heller det lifvet förflöt utan
skuld. Menskligt att tala kunde man vara böjd att tro, att Ernst
Björck varit felfri eller nästan felfri — och detta är för den
bortgångne ett storartadt vittnesbörd —; för den fullkomligt Heliges öga
äro vi alla syndare. Må vi till Ernst Björcks ära tillägga, att han
kände och erkände sig såsom en sådan, och att han sökte försoningen
der, hvarest försoning står att finna. Der sökte han henne ock i sina
sista stunder, och vi tro med visshet att han fann henne. Mot det
eviga lifvet hade den unge mannens begrundande tanke, hans rena
och rika fantasi, hans efter det goda trängtande vilja redan tidigt
varit riktade. Så var det äfven i hans sista dagar. Och det var väl
den uppgående morgonen af det eviga lifvets dag, den konungsliga
segerns dag, det jublande lofvets dag, som han helsade med de ord
hvilka här i verlden voro hans sista: »ljus — guldkrona — nu skola
vi prisa och lofva Herran».
Menskligt att dömma rycktes Ernst Björck bort, en framtidsman
från sitt knappt begynta arbete. Förgäfves har dock icke den lefvat,
vid hvars graf man kan önska såsom här: mitt lif vare såsom hans,
och såsom hans min död!
Pontus Wikneb,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
