Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Goethe och tolkningen af hans förnämsta verk. Med anledning af de senaste svenska öfversättningarna ur »Faust» och »Balladerna». Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GOETHE OCH TOLKNINGEN AF HANS FÖRNÄMSTA VERK. 11
mycket omtvistade, omskrifna och utlagda. Problemets lösning har Goethe mera
antydt, än klart och bestämdt angifvit. Den ligger i kärleksfull verksamhet
under förnuftig begränsning. Hvad som mest brister detta liksom andra af
Goethes diktverk, är försoning. Det hjelper icke att, som skalden i andra delen
af Faust gjort, föra fram katolska härskaror af heliga andar till syndarens frils-
ning. Icke ens Margareta kan här något uträtta; han möter hennes ande oför-
sonad. Hvad Faust brutit emot kärlekens eviga idé, det skall han också i sitt
eget inre ångra och godtgöra. Redan madame de Staöl märkte denna brist.
pFaust», säger hon, »väcker undran, rörelse, ömhet, men han efterlemnar icke
ett mildt själsintryck». Sak samma med Alfred de Musset. TI sin »Confession
d’un enfant du sidcle» slungar han, tviflaren, svärmaren, förbannelse emot både
Goethe och Byron. Han såg i Faust »den dystraste menniskofigur, som någon-
sin framstält olyckan och det ondap. Men lika visst som Fausts bild svartnade
under Mussets eget dunkla synglas, lika visst pekade han i sin skumögdhet på en
falsk försoning. »Säg mig, ädle Goethe», frågar han, »fans det ingen tröstande
stämma i edra gamla tyska skogars religiösa sus? Säg mig du, för hvilken den
sköna dikten var vetenskapens syster, kunde de två tillhopa ej i den odödliga
naturen finna en läkande ört för sin älsklings hjerta? Du, som var panteist,
som var en skald i det gamla Greklands anda, som älskade de helga formerna,
kunde icke du gjuta en droppe honing i den vackra bägare, du förstod forma;
du, som blott behöfde le för att locka Lien på dina läppar?» Men ingendera
katoliken, hvarken qvinnan madame de Staäöl eller mannen Musset, kände sig
belåten med, eller ens lade märke till Goethes lättvindiga katolska försonings-
försök. Ur etisk synpunkt lemnar sålunda Faust mycket öfrigt att önska.
Kroppsligt blind står den grånade gubben vid sin graf, utan att hans inre syn
klarvat för mera än en enda af de stora idéer, som leda mensklighetens ut-
veckling till det goda. Och eget nog är denna idé handlingens, nyttans. Den
himmelsstormande grubblaren, som stod redo att i otid bakom dödens täckelse
söka svar på lifvets gåtor, han som en gång utkastade de dryga förbannelserna
öfver alla former af mensklig diktan och traktan, han som utan ängslan gaf
sig djefvulen i våld för att ohämmadt få rasa i lidelser utan lust. den lefvande
Margaretas förförare och den döda Helenas älskare, han, allfrestaren, finner
omsider lyckan i den angenäma förkänsla, som ett relativt inskränkt praktiskt
mål, hvilket står i utsigt att vinnas, skänker honom. Det är filosofisk abstrak-
tion, en vacker tanke, om man så vill; men det är hvarken diktens eller verk-
lighetens fulla sanning. Den Faust, som dör, är en annan, än den vi förut lärt
känna. Plötsligen förvandlad i en gammal vis, kan han ifrån sin ålders syn-
punkt gifva nyttig lärdom; men han är icke längre den representant af full
mannakraft, med hvilken vi förut kämpat och som vi väntat se framgå renad
och oförsvagad ur sina lidelsers och lidandens skärseld. Den rätte Faust, den
med lif och blod, försvinner med Margareta. Dermed är vår uppfattning af
tragediens andra del angifven. En fransk kritiker, Edmond Scherer, kallar den
också en förlängning, icke en fortsättning af första delen, H. Kurz, en para-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
