Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Goethe och tolkningen af hans förnämsta verk. Med anledning af de senaste svenska öfversättningarna ur »Faust» och »Balladerna». Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET.
fras. Sjelf bekänner Goethe om samma del i ett bref till Zelter: »Ich habe
gar zu vielerlei Bauwerk anogelegt, welches zu vollfähren doch am Ende Kraft
und Vermögen fehlend.
Som drama lider Faust af många brister. Den yttre bygnaden är lösligt
hopkommen och besvärad af åtskilligt löst inskjutet öfverflödsverk; motiven äro
delvis både oklara och hvarandra motsägande, handlingens gång är icke den
jemna, sträovgt betingade, som en ren stil kräfver, och värst af allt, den tillfreds-
ställande afslutningen fattas. Förklaringen har man trott sig finna deruti, att
Goethe sökt spänna sin dikt inom den gamla Faust-sagans ram, hvilken varit henne
för trång. Antagandet har stor sannolikhet för sig. För Goethes i botten mera
episkt gripande blick erbjöd sagan från skildringens sida oemotståndligt lockande
fördelar. Då man känner den historiska gången af diktens tillblifvande, inser
man lätt att svårigheterna i en afslutning, hvilken stode i full öfverensstäm-
melse med så många blardade förutsättningar, först för sent skulle framgå i
klar dag. Icke heller lättades denna uppgift derigenom att Goethe insköt Mar-
garetas betydelsefulla bild. Dermed var jemvigten rubbad, men på ett sätt som
väl iogen skulle önska ogjordt. Dessutom låg det väl från första början i
Goethes plan att, tvärt emot folksagan, Faust skulle på något sätt räddas. Allt
detta sammanlagdt vållade nu, att ingen försoning i första delen kunde komma
till stånd och att vi i andra delen fått en ny Faust, hvilken djefvulen lika
godt kunde annamma, som släppa. Saken är åtminstone ur estetisk synpunkt
temligen likgiltig. .
Men i Faustdiktens förra afdelning — hvilken samlad styrka! Här sjuder
lif, här brytas känslor i väldigt svall, här går tanken fram med blankt och
bart huggande svärd, här träda gestalterna emot oss, klart bestämda i drag och
lefvande i färg; här öppnas utåt och inåt verldar af oändligt djup, fulla af
varelser och väsen, hvilka af diktens pensel fått all verklighetens sanning. I
sjelfva denna rikedom på former ligger mycket af det fängslande i Faustdikten.
Hon är utan fråga ett fragment, men i sitt slag det rikaste, som mensklig
konst frambragt.
För att undvika ögats och omdömets villande i den brokiga bildverld, som
Faust för oss i vexlande taflor upprullar, har man gifvit det praktiskt goda
rådet att lemna allt annat & sido och blott behålla i sigte de tre odödliga figu-
rerna Faust, Mefistofeles och Margareta. Den estetiska uppfattningen går utan
särskild påpekning sjelfmant i denna riktning. De tre hufvudpersonerna be-
mäktiga sig naturligt nog hufvudintresset. Af sin relation till dem lånar allt
det öfriga sin betydelse. Främst af de tre står Faust. Rikt utrustad på huf-
vudets och hjertats vägnar, lärd och tillika tänkare, djupt känslig för mensk-
lighetens ve och väl, är han dock genom sitt skarpt subjektiva skaplynne en
mycket ensidig representant af mensklighetens sträfvande efter det högsta. Han
är långt mera excentrisk än normal. Han vill gerna bibringa oss den öfver-
tygelsen. att han studerat lifvets bok lika grundligt som de gamla pergaments-
luntorna; men’ allt hans görande och låtande visar alltför tydligt, att han är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
