Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Goethe och tolkningen af hans förnämsta verk. Med anledning af de senaste svenska öfversättningarna ur »Faust» och »Balladerna». Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GOETHE OCH TOLKNINGEN AF HANS FÖRNÄMSTA VERK. 13
bäst hemmastadd i känslans och inbillningens verld. En tankens, icke en hand-
lingens man, blir hans strid derför också väsentligen en rent inre, odramatisk
tvekamp emellan andarne i hans eget bröst. Pinad af vanmäktigt grubbel öfver
tillvarelsens djupaste gåtor, hemfallen åt tvifvel på den uppenbarade religionens
sanning, oklar öfver det sedligas lifsförädlande betydelse, står den trettioårige
mannen rådlösare än ett vilsekommet barn i ödslig skog och ser ingen annan
väg till räddning ur detta elände, än sjelfmordets. Det är, som hvar man ser,
en trång krets för en dramatisk hjelte att röra sig på; och egentligen kommer
Faust sjelf icke öfver densamma. Men här hjelpte sagan Goethe ur en laby-
rintiskt irrande gång och räddade, om än icke hjelten, så likväl diktverket.
Det är en skämtsam utsaga af Heine, att i Tyskland till och med biljard-
markörerne äro djupt intresserade af Faust. Dermed må nu vara huru som
helst; visst är, att dikten banat sig väg till lager, som ligga ett godt stycke
under den egentliga bildniogens. Hon har tagit sitt rum i folkföreställningen,
en framgång som blott få alster af könstpoesi kunna räkna sig till godo. Den,
som öppnat porten till denna eljest afstängda verld, är Mefistofeles. Faust en-
sam tillhör afgjordt tänkandets, vetenskapens, bildningens aristokratiskt slutna
krets; Faust i förbund med djefvulen går med ens in i folkfantasien som ett
allmänt mål för nyfikenhet, medlidande och fruktan. Det betyder här föga att
en högre uppfattning i Mefistofeles med rätta ser blott frånsidan af Fausts egen
bild, den tvifvelsjuke grubblarens onda tankar och begär, förkroppsligade till en
yttre frestare. För folkets naiva fattning är Faust dock den verklige ande-
besvärjaren, Mefistofeles den verklige djefvulen med hull och hår, med hiästfot
och hanefjäder i hatten. Massan af folket fängslar realiteten med sin lekam-
liga gripbarhet, icke symboliken med sitt andliga, skimrande djup. TI sin teck-
ning af Mefisto har Goethe icke heller uraktlåtit att förse denne det ondas
målsman med drag, genom hvilka han skarpt och bestämdt skiljer sig ifrån
Faust och blifver i sitt slag hel, full natur. Den vankelmodige. hetlefrade
doktorn bjuder visserligen rätt vackert till att sjelfständigt genomföra sin rol
af tviflare, föraktare, försmädare; men vid sidan af Mefisto är han blott klå-
pare. Med roten har han icke kunnat rycka upp en enda af idealitetens hvit-
glänsande liljor ur sitt bröst. Han förbannar stort och bredt både tro, hopp
och kärlek, men han gör det i vanvettig förtviflan öfver att icke kunna njuta
deras lycksalighet i det fullmått, hans brännande själ dunkelt åtrår. Mefisto-
feles står iskall och hård som granit; hans väsen kan i eld springa sönder, men
aldrig smälta. Och hvilken dilettant i filosofi är ej Faust emot den store för-
nekaren! Hvilken mästare i slutkonst är ej denne Mefisto, och hur väl tilläm-
par han ej inom alla tänkandets och erfarenhetens områden, teoretiskt och prak-
tiskt, sin obevekliga, diaboliska logik! Ej ens inför den Allsmäktiges tron faller
denne egendomlige »skalk» ur sin rol.
Och midt emellan dessa mörka bilder af mensklig, dyster trånad och sata-
niskt skadebegär stälde Goethe Margaretas klara, oskuldsfulla gestalt. Han be-
höfde ljus i taflan och derför skapade han ur sin egen fantasi detta sköna na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
