Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Goethe och tolkningen af hans förnämsta verk. Med anledning af de senaste svenska öfversättningarna ur »Faust» och »Balladerna». Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET.
den, och i många af hans hit hörande dikter, har han gjort bruk icke blott af
det aningsfulla, halfdunkla, mysteriösa, utan också af det spöklikt hemska. Vi
erinra blott om »Erlkönig», »der ungetreue Knabe», »der Todtentanz» och »die
Braut von Corinth». I den sista blandas friska rosors doft och smygande lik-
lukt till ett qvalm, som hos mången framkallar yrsel. Men Gocthe har der-
jemte målat andra taflor, der figurerna stå i klar belysning. Så till exempel
»Wanderer und Pächterin». Ja han har icke ens försmått lekande dagrar och
rent humoristisk teckning, såsom i »der Edelknabe und die Millerin» och »Ritter
Curts Brautfahrt». Alla dessa dikter, i hvad tonart de än må gå, utmärka sig
dock genom en viss stämningsfullhet, som afgjordt drager dem in på ett upp-
fattningsområde, der känslan spelar hufvudrolen. Svoilsky har i de aderton
ballader, han öfversatt,’ ganska lyckligt återgifvit denna grundstämning, och han
har vetat förena denna oundgiängliga egenskap med mycken trohet emot hvarje
enskildt drag i de mönster han efterbildat. Endast undantagsvis är färgen nå-
got tunn, teckningen något stel eller lättvindigt fri.
Och riddaren såg upp med mod,
Och mön mot barmens vugor,
är en omstöpning af Goethes:
Die Ritter schauten muthig drein,
Und in den Schooss die Schönen,
som icke synes oss rätt lycklig. I »Elfkonungen» låter Snoilsky den uppskrämde
sonen yttra:
Min fader, min fader, hans hand jag nu sport!
Elfkungen har ndgot ondt mig gjort!
Man behagade jemföra detta med Goethes:
Mein Vater, mein Vater, jetzt fasst er mich an!
Erlkönig hat mir ein Leids gethan!
Det ena är nistan prosa, det andra gripande poesi. Komiskt verkar i
balladen »Fiskaren» uttrycket »Ack, visste du hur fisken mår här bland de
dolda grund». Annorlunda Goethes: »Ach wisstest du, wie’s Fischlein ist so
wohlig auf dem Grund». I samma ballads tredje strof har öfversättaren trots
omarbetning icke lyckats rätt få fram den ljuft friska skönhet, som andas i de
fyra första verserna. De fyra derpå följande lida både af matthet och oklar-
het. Så falla Goethes ord:
Lockt dich der tiefe Himmel nicht,
Das fcuchtverklärte Blau?
Lockt dich dein eigen Angesicht
Nicht her in ew’gen Thau?
Snoilsky har låtit vida mera än den poetiskt kraftiga frågeformen förflyktigas i
följande öfversättningsförsök:
Den höga himlens djupa bild,
Som dallrar fuktigt klar,
Du sjelf, som ytan speglar mild, —
Allt, allt, ditned dig drar.
Versen »Du sjelf, som ytan speglar mild», är rent af odräglig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
