Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett blad ur de svenska naturvetenskapernas historia. I. Af A. E. Nordenskiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT BLAD UR DE SVENSKA NATURVETENSKAPERNAS HISTORIA. 25
Ändamålet med denna uppsats är att lemna ett bidrag till vår odlingshi-
storia genom en skildring af det inflytande, svenske vetenskapsmän under den
tiden utöfvade på kemiens och mineralogiens utveckling.
Raden af vetenskapens stormän från den tiden öppnades af Georg Brandt,
bergsråd och föreståndare för Bergskollegii laboratorium i Stockholm (f. 1694,
+ 1768).
Ännu under 17:de och början af det 18:de århundradet innehålla de flesta
kemiska författares skrifter ett obegripligt virrvarr af ändlösa betraktelser öfver
det sätt, på hvilket kropparne på jordytan voro sammansatta af vissa godtyck-
ligt antagna urämnen, t. ex. enligt Aristoteles skola af eld, jord, vatten och
luft, enligt Basilius Valentinus och Paracelsus af vissa urprinciper, benämda
salt, svafvel och qvicksilfver. Förtjensten att först hafva visat haltlösheten af
dessa grubblerier tillkommer den store engelske naturforskaren Robert Boyle
TI 1691). I motsats till sina föregångare uppstälde han den grundsatsen, att
kemisten bör betrakta hvarje ämne som enkelt, hvilket med skedningsmedel
icke kan kemiskt söderdelas, en grundsats som visserligen från kemien borttog
mycket af det lärdomsglitter, med hvilket hon förut prålat, och som i filo-
sofernas ögon nedsatte denna vetenskap till en kokkonst, men som i alla fall,
sedan de gamla med så mycken möda och klyftighet uppförda fantasiskapel-
serna blifvit bortblåsta, gaf vetenskapen en fast grund att bygga på. Boyles
grundsats har sedermera vidare utbildats och utgör numera en af den moderna
kemiens hörnstenar — ehuru man måste medgifva, att det föga öfverensstäm-
mer med den enkelhet, som eljest är rådande i naturen, att den materiela
verlden skulle bestå af öfver sextio särskilda grundämnen. Säkert är i alla
händelser, att i fråga varande grundämnen åtminstone för det närvarande icke
kunna sönderdelas eller i hvarandra öfverföras, hvarken genom våra skarpaste
skedningsmedel, genom lifskraften hos djur eller växter, genom eld eller elek-
tricitet. De utgöra således det råmaterial, af hvilket allt i den lefvande och
liflösa naturen är bildadt. Under sådana förhållanden är det tydligt, att en
noggrann kännedom af dessa grundämnen utgör det första vilkoret för kemi-
ens utveckling, och att upptäckten af ett nytt dylikt ofta måste vara af epok-
görande vigt inom vetenskapen.
Detta var isynnerhet fallet i början, då mänga af de grundämnen, som
förekomma allmännast i naturen och der spela en mycket genomgripande rol,
ännu voro okända, och då nästan hvarje ny upptäckt på detta område förut-
satte cn ny, äfven på annat håll användbar undersökningsmetod. Dessutom var
mången fråga, som nu synes sjelfklar, fordom ytterst svår att utreda på grund
af det orediga forskningssätt, som merendels användes. Kemiens historia under
det föregående århundradet visar, att det först var den kemiska skolan i Sve-
rige, som lärde kemisten att fråga naturen på det rätta sättet och att anordna
sina försök så, att han på en riktig fråga fick ett riktigt svar. Urban Hjärne
kan betraktas som denna skolas grundläggare, Brandt såsom den äldste af de
bland hennes elever, som ingripit i vetenskapens utveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
