Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Runebergs dikt »Julqvällen». En studie. Af Valfrid Vasenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM RUNEBERGS DIKT DJULQVÄLLEND. 35
skall kunna skapa sig hennes bild. Är denna hans fantasi icke bortskämd af
storståtlig bildprakt, så angifva redan de tvenne epitet, med hvilka Augusta
genomgående betecknas, »den vänliga flickan och »den sextonåriga flickan»,
för honom den allmänna stämning, uti hvilken Augustas karakter bör upp-
fattas. Men vida noggrannare karakteriseras hjeltinnan i stycket genom sina
ord och handlingar. Redan hennes första samtal med Pistol är i detta af-
seende anmärkningsvärdt, liksom det ock utmärker sig för replikernas förträff-
liga motivering. Det är sjelfallet att Pistols första fråga, sedan han blifvit
upptagen i släden, skall vara framkallad af hans förundran öfver att se den
unga fröken »vresa på öfveryrade vägar allena i köldeno», medan alla andra fira
julaftonen hemma eller åtminstone längta att nå omsider den trefliga stugan».
I de få verser, med hvilka Augusta svarar på denna fråga, röja sig redan
grunddragen af hennes karakter, hennes deltagande för andras lidande, bevisadt
genom hennes julbesök hos en fattig enka och dennas barn, och på samma
gång en med hennes ungdom öfverensstämmande lust att gifva detta deltagande
ett skämtsamt, men derjemte äfven poetiskt åskådligt uttryck. Hon hade
besökt
»en gammal höna med fem små ungar omkring sig,
Hvilka behöfva sig korn och glädje som andra till julen.»
Än tydligare framträda dessa grunddrag i hennes nästa replik. Pistol
har, rörd af hennes godhet mot de fattiga, önskat att glädjen må komma till
»den stolta beprisade gården» och der »bli qvarboende ständigtp, liksom hon
kommit till den gömda hyddan i ödemarken, »bringande hugnad och tröst åt
menniskohjertan i nödenv. Härtill svarar Augusta:
Aldrig, vänta ej ens, skall glädjen besöka oss mera;
Borta är den, långt, långt, med kaptenen i turkiska kriget.
Se, då han reddes ut till sin färd och hans saker i brådskan
Skulle från hundrade håll hopsamlas och föras i släden,
Kommo min systers lycka, min moders fröjd och min faders
Vänliga min att bli utburna med annat och glömmas.
Sist, då han sjelf tog afsked och for, kan hända för alltid,
Stälde sig trefnaden tyst på meden och reste med honom.»
Denna Augustas målande skildring af ställningen i hennes hem väcker nu
hos den gamle soldaten till lif en känsla af öfvergifvenhet, den vi förut icke
varseblifvit hos honom, emedan han mera tänkt på den stundande julglädjen
än på hvad han i hemmet saknade. Nu förtäljer han om sitt lif i den öds-
liga stugan, och slutar:
»Nalkas han fönstret och ser, hur verlden synes derute,
Ser han, att himmelen går omsider till möte med jorden,
Ser det och vet, att i hela den ändlöst skådade rymden
Ingen finnes, som bär i sitt hjerta en tanke på honom,
Ingen, som minnes med fröjd, att den åldrige krigaren lefver.»
Sålunda har detta samtal sin betydelse äfven i afscende å vår uppfattning
af Pistols karakter. Och denna hans sista replik ger den sextonåriga flickan
genast ett tillfälle att försöka sig såsom tröstarinna. Hon gör det med stor
skicklighet; hon förstår att ingå i den gamle soldatens tanke- och idékrets, och
målar för honom en ljus och vänlig framtidstafla. Så omstämmes lätt den
gamles sinne och
»glömmande ensamheten och bristen,
Nådde han herrgåln stolt som en vapenbroder till egarn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
