Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett blad ur de svenska naturvetenskapernas historia. II. Af A. E. Nordenskiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET.
ling, tryckt i Vetenskaps-Akademiens handlingar för 1780. Scheeles undersök-
ning af flusspaten hade till omedelbar följd upptäckten af det enkla ämnet
fluor, hvilket utan tvifvel genom sin allmänna förekomst i naturen och sina från
alla andra enkla ämnen afvikande egenskaper är bestämdt att spela en mycket
ingripande rol i kemiens utveckling, om ock vår kännedom om detsamma ännu
är ganska ofullständig, på grund af omöjligheten att anskaffa kärl, som motstå
dess frätande inverkan.
I än högre grad än flusspaten ådrog sig fosforn uppmärksamhet genom
sin egenskap att i följd af en långsam förbränning vara sjelflysande i mörkret.
Såsom jag förut nämt, upptäcktes detta ämne genom en tillfällighet i slutet
på sextonhundratalet i Hamburg, vid de försök den ruinerade alkemisten
Brand anstälde att framställa »den vises sten» förmedelst torr distillation af
intorkad urin. Råmaterialet var föga gifvande, framställningssättet osäkert,
och länge nog uppvägdes fosforn, som nu säljes för ett pris af ungefär 7
kronor per kilogram, med mångfaldiga gånger dess vigt i guld. Snart derpå
fann läkaren Bernhard Albinus, att samma ämne äfven kunde framställas ur
vissa växters aska, men dess allmänna förekomst i naturen (i djurens ben och
mineralriket) påvisade först Scheele och Gahn, hvilka under Scheeles uppehåll
i Stockholm 1768—70 tyckas gemensamt hafva gjort denna vigtiga upptäckt’.
Den bildar den egentliga utgångspunkten till vår kännedom om detta i naturens
hushållning så utomordentligt ingripande, för det rationela åkerbruket, för
medicinen och otaliga grenar af den moderna industrien oumbärliga ämne.
Vid försök att utröna orsaken till kallbräckan hos jernet hade Bergman
och tysken Meyer ungefär samtidigt trott sig finna, att densamma härrörde
från en med det kallbräckta jernet legerad spröd och lättsmält metall, för
hvilken Meyer föreslog namnet khydrosiderum. Inom kort visade dock Meyer
sjelf och Klaproth, att en fullkomligt likartad metall kunde erhållas genom sam-
mansmäiltning af metalliskt jern och fosforsyra — den senare utmärkte analy-
tikern under uttryckligt angifvande, att det analytiska beviset härför vore svårt
att åstadkomma. Året derpå lyckades dock detta för Scheele, som på ett
sinnrikt sätt ur kallbräckt jern frawstiälde fosfor. Vi stå således här i stor
tacksamhetsskuld till honom för ett mycket vigtigt bidrag till den vetenskapliga
metallurgien.
! Första uppgiften härom träffas i en not på två rader i Scheeles uppsats om flusspat
(Vet.-Akad. fandl. 1771 8. 128), så lydande: »Att jorden i ben och horn är kalk, mättad med
sacidum phosphori, är nyligen upptäckt.» Upptäckten tillskrefa af Bergman i bans npplaga af
Scheffers kemi på ett ställe (s. 226) Scheele, på ett annat (s. 179) Gahn. Sakens rätta
sammanhang finnes utredt af Wilcke i förutnämda biografi öfver Scheele. Denne hade våren
1770 för Gahn omtalat, att han i brändt hjorthorn funnit kalkjord förenad med ett honom
ännu obekant iämne, hvarpå Gahn medelst bläsrör undersökt den »animaliska jorden» och
funnit den utgöras af kalk, förenad med fosforsyra. Scheele betviflade dock i början Gahns
uppgift, ända tills han sommaren samma år i Upsala för första gången tillverkade verklig
fosfor af brända ben.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
