Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett blad ur de svenska naturvetenskapernas historia. II. Af A. E. Nordenskiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT BLAD UR DE SVENSKA NATURVETENSKAPERNAS HISTORIA. 87
Enligt hvad i det föregående meddelats, bevisade Brandt redan på 1730-talet
att arsenikens regulus" borde betraktas såsom en egen halfmetall, hvars rätta kalk
var arseniksyrligheten. Om jag undantager Macquers upptäckt af arseniksyradt
alkali, gjorde vår kunskap om detta farliga och vigtiga ämne föga vidare fram-
steg under de följande årtiondena, ända tills dess Scheele 1775 i Vetenskaps-
Akademiens handlingar offentliggjorde sitt märkliga och på detta fält epok-
görande arbete DOm arsenik och dess syra. Scheele lärde oss här känna arse-
niksyran och en mängd af dess salter samt upptäckte dessutom, att densamma
med zink gaf en förut okänd gasart, som innehöll »brännbar luft» och arsenik.
Denna gasart (arsenikvätet) är ytterst giftig och försök dermed hafva bland
annat fyratio år efter dess upptäckt kostat den tyske kemisten Gehlen lifvet.
Det anses vara denna gasart, som utvecklas i rum beklädda med arsenikhaltiga
tapeter. Af ingripande teoretisk betydelse blef detta arbete derigenom, att
Scheeles skarpa blick genast märkte det den hvita arseniken och den nya
arseniksyran endast voro olika oxidationsgrader, eller, som man då uttryckte sig,
olika »deflogistiseringsstadierp af samma metall. Öfver hufvud tyckes Scheele
långt före Davys upptäckt af kalium och natrium, Berzelii af kalcium och
silicium och Wöhlers af aluminium haft en klar insigt om jordarternas slägtskap
med metalloxiderna’”.
Af ännu större betydelse än upptäckten af arsenikvätet var Scheeles upp-
täckt af svafvelvätet. Visserligen hade ’man länge sedan märkt att vid sönder-
delning af svafvellefver”, svafveljern och dylikt en illa luktande gas utvecklade
sig, hvilken färgade silfver svart (Boyle 1663), var antändbar, giftig samt upp-
togs af vatten och meddelade detta sin lukt och smak (Rouelle och Meyer
1754—1774), men någon närmare undersökning af gasens natur hade ej ut-
förts, och man ansåg den för det mesta för oren vätgas. 1777 isolerade Scheele
denna gasart äfvensom en förut fullkomligt okänd flytande förening af svafvel
och vätgas, och gaf en riktig förklaring på deras sammansättning. Den förut
föga beaktade, stinkande gasarten blef nu föremål för omfattande undersökningar
af Bergman, Kirwan, Berthollet m. fl. Dess kemi blef fullständigt utredd och
den blef ett oumbärligt hjelpmedel för hvarje laboratorium och nästan hvarje
kemiskt-teknisk fabrik.
Vid åtskilliga sachsiska och böhmiska grufvor träffas jemte tenomalm tvenne
stenarter, hvilka i följd af sin tyngd tidigt ådragit sig bergsmännens uppmärk-
samhet, och hvilka, då någon malm ur dem icke kunde nedsmältas, betraktats som
! Så benämnes sedan alkemisternas tid den i bottnen af en ugn eller degel vid ned-
smältning af metallhaltiga ämnen bildade metall-massan.
»Alla metalliska kalker, ja alla jordarter äro särskilda syror, hvilkas skilnad beror på
olika myckenhet af Phlogiston.» I ett på Vetenskapsakademiens bibliotek förvaradt bref till
Hjelm säger Scheele: »Att få rätt på jernsyra är säkerligen ej förr än tillkommande secu-
lom åt chemisterna förbehållet, och då laborera vi i Elyseiska fälten.» Jernsyran upptäcktes
1840 af Fremy.
? Det ämne, som erhålles vid sammansmältning af svafvel och pottaska eller soda.
Framtiden, 1877. zT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
