Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje och fjerde häftena - Frederik Paludan-Müller. Af G. Brandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT.
Lette Taarer Öiet dugge,
For det förste Smil at drebe;
Skriget ligger paa hans Lebe
Med det förste Morgenskjeer.
Og naar Barnets Tid er runden,
Ungdoms korte Stund förbi,
Falmet Krandsen, som var vuanden,
Svundet Elskovs Trylleri —
Ak, naar Drömmen er forsvunden,
Som ham Livet skulle smykke;
Gjemmer selv den döde Lykke
Dödens Sorger indeni.
I dessa strofer är redan hela den egendomliga Paludan-Millerska melankolien
tillstädes. Här röjer sig redan den blick på döden, som skulle utveckla sig till
ett rufvande öfver döden, och som slutligen skulle framträda såsom en Tithons,
en Kalanus’, en Ahasverus’ kärlek till döden. Här spåras redan det intresse
för undergångens lag, som framkallade dikten Abels död, den insigt i att den
döda lyckan gömmer alla dödens sorger, som fick sitt uttryck i Tithon, och
den känsla af att tillintetgörelsen öfverallt står på lur på lifvets och glädjens
tröskel, som så ofta kommer fram i hans dikter. Hör t. ex. den, som bär
titeln Dandsemusik:
Se, hvor Solen gylden smiler,
Höit i Luftens klare Blaa!
Se, hvor Skyen fremad iler
Som en Fugl med Vinger paa!
Lyt til Klangen
Nu af Sangen,
Som med Toner
Deilig fylder Lundens Kroner —
Al den Jubel skal forgaae.
Man kan, om man vill, kalla denna ton skorrande: men i Paludan-Miälles öra
skorrade den icke; tvärtom fann han ctt slags tillfredsställelse, ett slags hvila
i att ställa sig och andra för ögonen det ändligas obevekliga och oundvikliga
öde. Då turen också kom till honom att skrifva några rader under sin visit-
kortfotografi, skref han dessa karakteristiska ord:
Her l2xser jeg, at op og ned
Alting i Verden gaaer, ,
Hvo, som er oppe, altsa veed,
Hvad snart ham forestaaer.
Om man emellertid har framhållit, att enskilda ställen i Amor og Psyche redan
förebåda skaldens skönaste och djupaste arbeten, har man ännu icke låtit rätt-
visa vederfaras dikten. Den har icke blott såsom tankedikt en sammanhän-
gande och genomförd symbolik, som tvang skalden att komponera sitt stoff
något strängare än förr, men den utmärker sig genom den alldeles säregna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
