Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje och fjerde häftena - Frederik Paludan-Müller. Af G. Brandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDERIK PALUDAN-MULLER. 163
kolorit, som är egendomlig för Paludan-Mullers mytologiska dikter. Det är
ingen stark kolorit, än grått i grått, än ljust i ljust, men dock icke alldeles
färglöst; det är perlreflexer, perlemorglans, ett blekt skimrande färgspel, likt
det, som lyste från insidan af det musselskal, i hvilket Venus steg upp ur
hafvet. Hos Paludan-Mtller målar Fantasus Psyches bild för Amor på ett så-
dant »perlhvitt skalp; det är nästan symboliskt med hänsyn till hans eget ut-
förande af Psyches figur. Dessa gestalter äro ju nämligen icke af jordisk na-
tur; derag rätta hem är icke jorden, och till och med de ibland dem, hvilka
såsom Psyche äro af jordisk härkomst, säga slutligen jorden farväl.
Psyche (knäböjer).
Gea, du hellige Moder!
Du som mig födte og ammed,
Du af hvis kjerlige Leber
Livets Toner jeg hörte,
Tag mod din Datters Farvel!
Ei skal jeg mere dig skue,
Mindernes elskede Steder
Foden ei meer skal betrede
Hisset i himmelske Sale
Alle Smerter vil svinde.
Hela Paludan-Millers sträfvan såsom skald under detta tidskifte är, såsom jag
en gång har yttrat, i grunden endast ett storartadt, på mångfaldigt olika sätt
nyanseradt afsked från G2&a. Romantiken var ju icke någonting annat; den
skydde och flydde det lif, den såg omkring sig, och den karakterslösa tid, i
hvilken dess skalder med sorg sågo sig försatta. Paludan-Miller delade af hela
sitt hjerta denna romantikernas ovilja mot skaldens verkliga omgifningar och
deras olust för att ens i fantasien uppehålla sig vid detta mörka, tunga och
bedröfliga klot, som nu en gång, antingen skalden tyckte om det eller icke,
vred sig omkring med honom och alla hans skypalats och luftslott. Han väm-
des vid sin egen tid, och säkert har han en mening med, när han lät Tithon
säga om sin samtid: .
Hvad troer du denne Tid vil föde af sig?
En Tid, der trenger til en veldig Storm,
For af sin dybe Slummer op at vekkes;
En Tid, der i Bedrifters Sted har Drömme,
Og Leg og Veddekamp for dristig Daad;
En Tid, hvor af sin egen Haand man krandeses,
Hvor man i Fortids Helte seer sig stor,
Hvor Mennesker vil leve höit som Guder,
Og dog har Trellesind — jeg vemmes ved den!
Denna skildring gäller visserligen Mindre Asien på trojanska krigets tid;
men stämmer icke beskrifningen märkvärdigt väl med den, som i Adam Homo
gifves af Kristian VIII:s regeringstid i Danmark:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
