Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tidstecken i Danmarks nyaste vitterhet. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 241
delades uti en anmälan i Svensk Tidskrift, 1876. Detta var allt hvad Jacob-
sen offentliggjort, då Brandes trodde sig kunna förespå honom att blifva en
af den danska literaturens mest betydande prosaister, ehuru han ännu utgifvit
för litet, att den stora publiken skulle kunna bilda sig en föreställning om
omfånget af hans begåfning. Det var derföre med en viss spänning man emot-
såg det nya storverk, som skulle skaffa den unge skriftställaren plats bland de
mäktiges led — det kom, det var »Fru Maria Grubbep.
Maria Grubbe är en historisk person. Hon var en ung skön adelsdam ur
en af landets gamla familjer, som helt ung vardt gift med konung Fredrik III:s
oäkta son, Ulrik Fredrik Gyldenlöve, en af dessa 1600-talets groft anlagda her-
rar för hvilka lifvet innefattades i de trenne orden: svärd, bägare, qvinnor.
Detta äktenskap blef icke lyckligt. Maria Grubbe begärde skilsmessa och gifte
sig efter några års förlopp med en medelålders embetsman Palle Dyre, med hvil-
ken hon lefde en följd af år, till dess hon förälskade sig uti — sin kusk, skil-
des åter från sin make och ledsagade sin nye älskare såsom hans trogna följesla-
gerska. Fredrik III:s sonhustru dog som enka efter färjemannen vid Burre-
huset på Falster, så långt hade Sören kusk likväl nått. — En sådan lefnad måste
helt naturligt innebära en egendomlig lockelse för en skriftställare, hvilken äl-
skar att drömma sig in i svunna dagars lif, och som finner behag i att lösa
psykologiska att icke säga fysiologiska gåtor. Och en sådan är Jacobsen. Att
han mäktar lefva sig in i en förgången tid, derom bär hvarje sida i hans
bok vitne, och de olika skiftningarna i själslifvet uppfattar han med en skarp
blick, ehuru han visserligen synes i allmänhet sätta själslifvet i ett alltför
starkt, nästan viljelöst beroende af det kroppsliga. Hans verk tillhör emellertid
de arbeten, som icke försvinna ur literaturen, äfven om en opartisk gransk-
ning icke kan tillmäta det rang af fullgiltigt konstverk. Åt sina skildringar
förmår han läna en så hög grad af natursanning, att läsaren helt och hållet
glömmer författarens närvaro och tror sig stäld öga mot öga med händelserna.
Åtminstone gäller detta om början och midten af boken, slutet är mera ojemnt
och bildar mindre »Interieurer fra det syttende Aarhundrede» än en redogö-
relse för Maria Grubbes senare lif med inströdda scener här och hvar, som
göra ett halft fragmentariskt intryck, under det att i det föregående hvarje
scen såsom en sjelfständig helbild löper fast vid den andra likt perlorna i ett
perlband. Början har, trots alla episka skildringar, något rent af dramatiskt
vid sig, och hade slutet utförts i samma smak, så hade boken med lika rätt
som man talar om »lyriska dramer» kunnat kallas en »dramatisk roman.» Här
finnas scener, som äro skrifna så, att de hvilket ögonblick som helst skulle
kunna uppföras. — Huru blifver nu Maria Grubbe den hon är? Första ledet
i förklaringen lemnar hennes barndomshem. Man följer hennes svärmerier i
den stilla naturen kring Tjele Hovedgaard, får uti gripande, kraftigt framstälda
scener en inblick i det vidrigt krassa lif, som der råder, och ser i hennes
fader ett dåligt föredöme för den moderlösa, hvilkens dagliga umgänge är fadrens
frilla. Ouppfostrad, opåaktad, utan en religiös grund att bygga på går Maria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
