Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tidstecken i Danmarks nyaste vitterhet. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET.
Grubbe ut i lifvet och varder en lekboll för lidelsen. Knappt har hon beta-
gits af en svärmisk uogdomskärlek för den döende kämpen från 1658 års krig,
Ulrik Kristian Gyldenlöve, den förste som utgör en hållpunkt för hennes behof
att beundra någon, förr än hon ingår äktenskap med hans brorsson, Ulrik
Fredrik, för hvilken hon känner en viss böjelse, då han varit den ende, som
uppmärksammat den väna tärnan. De unga tus solljusa hvetebrödsdagar äro
emellertid snart svunna, tomheten intager snart deras hjertan; kärleken glim-
mar dock ännu under askan, till dess att Maria gripes af svartsjuka mot en
halfbildad glädjeflicka, Karen Fiol, med hvilken Ulrik Fredrik slagit sig sam-
man. Sårad i sina bästa känslor, försvinner hans unga makas tillgifvenhet
»såsom en skimrande bubbla brister och icke mera är». Det går nedför och
nedför. Maria påverkas af den intelligente, men på det hela taget omanlige
svågern Stig Hög; Ulrik Fredrik sjunker allt djupare och tror sig kunna
återvinna sin makas kärlek genom att återväcka hennes svartsjuka, tager Karen
Fiol t. o. m. in på Aggershus, der han nu är bosatt. Men Marias kärlek är
förbytt till förakt och hat; i ett anfall af vrede griper hon ett par tömmar
och pryglar Karen Fiol, rusar derpå in i sin kammare, der hon sjunker i
vanmakt och slumrar in »med de trinde Fingre om den brune Tömme». Detta
är en af bokens bästa scener, som ristar sig in i sinnet med hela kraften
af cen gripande bild. Nu följer Ulrik Fredriks bön om tillgift och Marias
svar, att icke en droppe af hennes blod är honom god, icke en bit af hennes
kött finnes, som ej stöter honom från sig, icke en vrå i hennes själ, som näm-
ner honom vid namn. »Kunde jeg löse din Sjäel af Helvedes Nöd eller din
Krop af Helsods Pine ved at blive som din, jeg gjorde det intet!) — Nästa
steg är skilsmessa. Fri som hon nu är begagnar hon sin frihet till resor,
först med sin svåger och kurtisör Stig Hög, som hon tror så stor och stolt
och stark, men som visar sig vara en svag bondesjäl, den hon tagit för en
Gud, men som ej cen gång är en man. Resorna afsluta hennes lifs första
hälft, hvilken är skildrad på ett sätt eom i psykologisk skärpa erinrar om ett
annat danskt diktalster, »Adam Homo», der också steg för steg en i botten
god eller åtminstone ofläckad menniskas utveckling genomlöpes i dess olika
skeden till ett sämre’ Hvad som nu följer, är utfördt i vida mindre skala
än det föregående. Helt kort anmärker förf., att Maria Grubbe med gods-
egaren Palle Dyre lefde ett händelselöst äktenskap i sexton år. Och så kom-
mer hennes kärleksförhållande till Sören kusk. Den svåraste uppgiften: att
visa huru der Maria Grubbe, hvilkens aristokratiskt fina väsen bland annat
i Närnberg tjusade en adertonårig yngling, vardt den Maria Grubbe, som vid
46 års ålder visar sin kärlek till sin lågättade träl på det något råa sitt, att
hon t. o. m. icke skyr att smeka och göda honom, som vore han hennes
favorithund — detta problem är icke löst. Icke så som skulle ej förf. hafva
1 Det skulle varit intressant att ha fått i enskildheter verkställa en jemförelse mellan
dessa själsmålniugar. äfven mellan bipersonerna: Erik Grubbe och pastor Homo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
