Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tidstecken i Danmarks nyaste vitterhet. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET, 243
gjort vackra anlopp till dess lösning, men de äro alldeles för skizzerade, och
det är icke nog, att författaren med en visserligen skön bild gifver oss föl-
jande förklaring: »Som en skjön og sedel Bygning i Barbarers Hzender for-
sömmes og forderves, idet de dristige Spir trykkes ned till plumpe Kuppel-
hatte, de kniplingsfine Ornamenter brydes Led efter Led og den rige Billed-
pragt dekkes Lag paa Lag med dödende Kalk, saaledes forsömtes og fordzer-
vedes Maria Grubbe i disse seksten Aar», och vidare förtäljer oss om de svå-
righeter, hon hade att utstå med fader och make, i stället för att han förut
motiverat hennes handlingar genom att åskådliggöra orsakerna så att säga för-
kroppsligade i scener. — Maria Grubbe har vid denna tidpunkt förlorat all
vår sympati. En sinligt förälskad matrona får lätt något löjligt eller något
vidrigt vid sig, och det har sig icke så lätt för författaren att skaffa bort
dessa drag från Maria Grubbes karakter. Skilsmessan från Palle Dyre och
hennes uppgående uti sin nye makes samfundsförhållanden vänder åter läsarens
sympati på hennes sida; det är nu reningen som återstår henne, innan hon
lemnar det jordiska. Här har Jacobsen åter haft tillfälle att gifva åtminstone
en scen, som i gripande verkan lemnar föga öfrigt att önska. Det är scenen
på herberget vid Aarhus, der Sören spelar »Styrvolt» med tre kamrater, och
bödeln inträder samt lyckas värfva den ene af de fyra spelarne, Jens Nede-
nom, till hjelpare i sin föraktade handtering. Här framträder nu de lägre
klassernas aristokratiska fördomar mot bödeln fullt så skarpt som adelns mot
dem. Jens Nedenom är nu icke längre en »pärlig man», han måste taga farväl
ur laget. Emellertid bjuder bödeln de tre ärlige männen på mjöd och bränvin
— detta märker Maria Grubbe, det kan hon icke tåla. Hennes make skall
icke dricka hvad »rackaren» bjuder. Hon slår ut kruset. Slutet blir att
Sören, hvilkens råhet ingalunda är större än Ulrik Fredriks eller Palle Dyres,
ehuru den tar sig uttryck på ett gröfre sätt, — ger Maria stryk med ett rep.
Maria fattas dock icke af hat till honom (det skulle Ulrik Fredrik hafva vå-
gat!), men hon blifver så innerligen bedröfvad. Hur kunde han ha hjerta här-
till! Mindre lyckad är den scen, der Sören och Maria jagas ut ur Ribe dom-
kyrka, liksom det matt skizzerade mötet mellan henne och Stig Hög, som
färdas på henne färja. Något bättre, ehuru icke fullt tillfredsställande, skildras
hennes historiska sammanträffande med Holberg, som sjelf omnämt det i en
af sina epistlar. Detta möte lemnar eljest den bästa afslutning, som finnas kan
på en historisk dikt från sextonhundratalets slut. Man tänke sig denne kämpe
för humanitet och upplysning, denne djupt sedlige moralist, fienden till vantro
som till pedanteri, den man som tröstade en stackars enka, hvilken klagade
öfver att den tyske presten sagt, det hennes man icke kunde blifva salig, med
de orden: »Ikke andet, det kan Bitterdöd vzre, at vor Herre er af en anden
Mening end den tyske Przest» — man tänke sig, säga vi, denne förebådare af
en gryende morgonrodnad stå öga mot öga med den fattiga, åldrade qvinnan
— en gång hofvets prydnad — som genomlefvat detta sinlighetens och oför-
dragsamhetens tidsskede, mot hvars åskådningssätt han drog sin glafven. Hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
