Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nytt uppslag rörande förhållandet mellan stats- och frikyrka, religion och vetenskap. Af Emund Gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATS- OCH FRIKYRKA, RELIGION OCH VETENSKAP. 265
läror och derigenom förmörkat utsigten till framtida försoning. I England gör
sig samma riktning gällande, och många bland de utmärktaste af den liberalt
kyrkliga faktionen yrka på det lifligaste, att man måtte bibehålla oförändrade
den engelska kyrkans bekännelseböcker och ej medgifva den sammankrympande
tolkning eller utarbetning af deras satser, som af vissa kyrkliga partier påyr-
kas. År 1872 lyckades ändtligen den franska protestantismen att organisera
sitt kyrkosamfund dock blott för ett pris, som sannolikt för mången känts på-
kostande. Hela vensterpartiet blef ur den sig konstituerande kyrkan förskjutet’;
oaktadt många af dess berömdaste medlemmar uttryckte sin varma önskan att
få upptagas i sitt fosterlands kyrkosamfund.
Sålunda förete de flesta nutidens kyrkor en benägenhet för inre syste-
matisering och yttre begränsning, som gör hvar och en bland dem allt mer
till ett fast och utprägladt helt, men som också allt mer skiljer dem inbördes
och sätter dem i opposition mot hvarandra och mot hvarje skiftning i subjek-
tiv uppfattning af läran, som inom hvardera af de särskilda kyrkorna ound-
gängligen mäste uppstå. Härigenom sammankrympes allt mer kyrkornas breda
dogmatiska bas till sektens trånga detaljerade system. Kyrkan liknar det logi-
ska begreppet; ju flere bestämningar desto mindre omfång. Med det varmare
religiösa lifvet framträda åter skymtar af den religiösa ofördragsamhet, som
kastat så mörka skuggor öfver kyrkans föregående historia. I Vatikanismen
framträder hon nu teoretiskt lika svart som pågonsin; ty jemte ofelbarhet till-
mäter sig påfven också rättighet att med yttre våld påtvinga olika tänkande
sin mening”. Kunde denna kyrka lika lätt tillvälla sig makt, som hon till-
mätt sig rätt att förfölja, vore Europa sannolikt redan blodadt af religions:
krigets slagtningar.
Den fruktan, som kyrkans frisinnade anhängare hysa för de antireligiösa par-
tierna, är äfven ganska välgrundad; ty under de senaste årtiondena hafva dessa
växt till både i inre fasthet och yttre spridning. Auguste Comtes utarbetning
af positivismens läror har, oaktadt det grundfalska i systemet och de många
bristerna vid dess utförande. likväl gifvit form och väsen åt en missriktning,
som gynnas af tidsförhållandena, och som af dem ingalunda kan försvaras men
väl förklaras. Dertill kommer den obetänksamma öppenhet, hvarmed många
utmärkta naturforskare uttala de naturalistiska åsigter, till hvilka deras endast
på materien riktade forskningar ledt dem. Deras oafbrutna sygslande med att
väga, mäta, undersöka, iakttaga och jemföra naturföremålen, deras vana vid att
som bevisad sanning antaga endast det, som på induktionens väg blifvit oveder-
läggligen ådagalagdt; de framgångar, som denna förträffliga metod medfört; de
segrar, som på naturforskningens bana så rikligt lönat deras möda; den nytta
deras arbeten medelbarligen gjort menskligheten och de förhoppningar, de hysa
om att i framtiden uträtta än större ting; allt detta bidrager till att i deras
ögon sätta naturvetenskaperna högre än allt annat vetande, och förleder dem att
i allmänhet neka verklighet hos allt sådant, som ej på induktiv väg låter sig
bevisas. Denna ensidiga bildning förleder män så utmärkta som t. ex. profes-
sorerna Tyndall och Huxley att till och med i det religiösa England uttala
åsigter, som närma sig positivismen, och Littré och Vacherot att från sin ve-
tenskapliga ståndpunkt räcka en stödjande hand åt sina religionsfiendtliga lands-
män, om hvilka V. Hugo säger:
»Les superstitions, ces hideuses viperes
Fourmillent sous nos fronts, ou tout germe est flétri.
1 Le synode général par E. de Pressensé. Rev. des deux Mondes. 15 Aug. 1872.
? Syllabus Prop. XXIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
