Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nytt uppslag rörande förhållandet mellan stats- och frikyrka, religion och vetenskap. Af Emund Gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATS- OCH FRIKYRKA, RELIGION OCH VETENSKAP. 269
kompromiss. Hvad den historiska vetenskapen beträffar, så intager också den
en förmedlande ställning; nämligen induktiv och deduktiv forskning och för-
enar i sig både spekulation och empiri. Genom sjelfva beskaffenheten af sitt
arbete hindras alltså häfdaforskaren från den ensidighet, som ofta blir följden
af ensidig sysselsättning; och man skulle endast häraf kunna vänta större för-
domsfrihet hos honom än hos tänkare och empirister. Dessutom måste histo-
rieskrifvaren. som skildrar menniskoandens otaligt skiftande åsigter och läror,
vare sig religiösa, politiska eller sociala, just härigenom vinna det högre vetan-
dets fördragsamhet. De båda författare, hvilkas arbeten vi härmedelst anmäla,
tillhöra också just ofvannämda tvenne områden, Stopford Brooke det reformert-
kyrkliga. Laveleye det historiskt vetenskapliga.
Det har redan blifvit anmärkt, att alla ytterlighetspartierna, såväl de kyrk-
liga som de materialistiska, söka allt fastare organisera sig; men på samma
gång att mäktiga krafter arbeta på upplösningen af en partibildning, som hotar
med vådlig sammanstötning. Som sagdt, vänta dessa förmedlingsmän dock icke
numera så allmänt som förr hjelp för det onda i kyrkans skiljande från staten;
tvärtom förena sig många bland dem i bemödanden att reformera kyrkorna
sjelfva eller åtminstone förekomma den sammankrympning, för hvilken de visa
benägenhet, det förra som vi sett mest i katolska, det senare mest i prote-
stantiska land. Vår tids fria och omfattande historiska forskning i förening
med sista århundradets erfarenheter har lärt dem, att intet samhälle kan blom-
stra utan religion, men på samma gång att religionen i händerna på en alls-
våldig hierarki hämmar menniskoandens utveckling, förstenar samhället och så
småningom qväfver det till döds i auktoritetens jernarmar. Det har blifvit
dem klart, att såväl otrons religionslöshet som öfvertrons religionsförtryck leda
till undergång; men det är ej lika klart, hur man skall lyckas undvika dessa
båda motsatta faror; hur religionen skall kunna blifva till lifs och icke till döds.
De inse, att i samma mån otron griper omkring sig och hotar med sociala
omhvälfningar, gripas alla sansade af fruktan, och heldre än att trotsa anar-
kien, kasta de sig med förtviflans hängifvenhet i kyrkans armar; och när de
sålunda undvika Scylla, uppslukas de af Charybdis. Med den varma öfver-
tygelsens öfvertygande kraft visar Laveleye svårigheten, ja omöjligheten af att
i ett land med öfvervägande katolsk befolkning göra sig fri från katolska kyr-
kans öfvervälde. Låt vara, att kyrka och stat äro af hvarandra oberoende, i
skolväsendet mötas de dock, och härvid tillskansar sig kyrkan öfverväldet.
Staten fordrar, att landets ungdom skall i dess folkskolor inhemta nutidens
bildning; den katolske presten fördömer hela denna bildning; statens skolor
inskärpa lydnad för landets lagar och regering, presten underkastelse för kyr-
kans påbud. Härigenom kommer befolkningen att slitas mellan sin regering
och sin kyrka. Hvilkendera skall det lyda? Låt också vara, att det lyder
regeringen, sätter barnet i skolan och emanciperar sig från presten. Hvad
blir följden? Jo! barnet uppväxer utan religion eller åtminstone utan att till-
höra någon kyrka, hvilket måste betraktas som en stor olycka; ty hvad hem-
met är för vår kropp och för utvecklingen af våra ömmaste känslor, det är
kyrkan för vårt religiösa lif. Detta gäller för de flesta menniskor, men i syn-
nerhet för qvinnorna, hemmets prestinnor och barnens vårdarinnor. Man har
tadlat många liberala derför, att de anförtrott sina barns undervisning åt ett
presterskap, hvars läror de förakta och förneka. Denna motsägelse är dock
lätt förklarlig. Trots deras ovilja mot kyrkan tvingas de likväl af en inre
röst, som säger: Putan religion ingen moral», att hos sina barn inplanta reli-
glösa känslor, och de ega intet annat organ, som är i stånd dertill, än kyr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
