Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Källor till svenska teaterns historia. II. Af Carl Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 «FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET.
lycka i landsorten, men andra åter satte sig deremot. I spetsen för detta lilla
oppositionsparti stod Peter Stenborg, som förgäfves begärde tillåtelse att få
uppträda på Bollhuset, de qvällar då den fransyska truppen icke spelade. Ur
Ehrensvärds ofvan omtalade uppsats om svenska teaterns öden, låna vi följande
skildring: »En fransk komedi-trupp införskrefs, i början för entreprenörers räk-
ning, men till slut för hofvets egen. Man var icke nöjd med denna, som var
fullkomlig, man ville ännu göra hofvet bekant och lysande genom en i Norden
mest kostsam inrättning, en italiensk opera. Sångare och musici förskrefvos
ifrån Italien. Hvad framgång kunde nu den tillväxande och ännu ostadgade
svenska teatern vänta sig? Den nödgades öfvergifva hufvudstaden och flytta som
en flykting ikring landet. Hvar och en nekade densamma hemvist, man trodde
det vara emot god smak och goda seder att herbergera honom. Motgången
nedslog den olyckliges sinne och honom träffade olyckliges vanliga öden, för-
akt, glömska och fattigdom. Ett träskjul blef ofta dess hemvist, plumphetens
skratt dess enda uppmuntran. Under denna tid inrättades en svensk vitterhets-
akademi och ifrån första stunden af denna akademis inrättning tills nu (1777),
har ej svenska teatern egt att fägna sig af dess minsta biträde, uppmuntran
eller hjelp.»
I landsorten egde man icke behof af någon konstnjutning, ifall ens sill-
skapet kunde erbjuda någon sådan, och i hufvudstaden blefvo föreståndarne för
teatern hänvisade till en vind längst in i staden, »der dagern med möda kunde
tränga sig fram, der konsten nekat trappor, och dit man måste klifva på en
brant och smal stege. Aktörerne voro komne ifrån gäldstugan eller soldat-
hopen, någre perukmakaredrängar och bränvinsadvokater; aktriserna voro hem-
tade ur tvättstugan och ifrån Barkarby». Det var sådana prester och prestin-
nor, som nu gjorde tjenst i Thalias tempel, och sannolikt icke uteslutande i
hennes. Öfver dem förde den stackars Stenborg spiran.
Det var icke så mycket att undra på, om under dylika förhållanden allt
hvad som kallades teater och skådespel blef vissa personer en styggelse. Pi
en tid då man icke funnit alldeles öfvertygande svar på frågan om teaterns
nytta för en nations bildning, måste de exempel, som man dagligen hade för
ögonen och som en och hvar kunde påpeka, afejordt utfalla till teaterns skada,
och det andliga ståndet, på hvars omdöme i denna fråga rådsherrarne ofta
funderade, innan de afgåfvo sina röster för teaterprivilegier, höll ingalunda till-
baka uttryck af missnöje. Å andra sidan sökte teatervännerna naturligtvis att
tala till teaterns förmån, såsom t. ex. redan J. Rosenadler, hvilken i företalet
till Gyllenborgs »Andromache»’ säger att om ock de gamle grekerne och ro-
marne bättre iakttogo dramatikens reglor, »så kunna vi icke desto mindre visa
att allmänt inritade oseder, hvaremot lag och förordningar föga gällt, ofta blif-
vit genom tjenliga föreställningar på teatern ur bruket slagna och himmadev,
och i den bekante A. M. Sahlstedts år 1738 utgifna öfversättning af Porées
! Tryckt 1723.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
