Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Muhammed och Islam enligt nyare forskningar. Af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUHAMMED OCH I8LAM ENLIGT NYARE FORSKNINGAR. 339
ostördt lugn. Kureishiterna drogo sig tillbaka; ty det var tydligt, menade
de, att ensligheten ej blifvit störd, och till följd af en riktig instinkt har en
af de sublimaste tilldragelser i hela historien gjorts till utgångspunkt för den
muhammedanska tidräkningen. |
Efter ankomsten till Medina försiggick en stor förändring med pro-
feten. Koranens uppenbarelser blefvo — såsom B. Smith yttrar — mer och
mer afpassade efter stundens förhållanden och fantasier. Ofta likna de vida
mera politiska bulletiner eller personliga försvarstal än omedelbara uppenba-
relser från Gud. Nu framträder för första gången den beqväma men farliga
läran, enligt hvilken en följande uppenbarelse kan upphäfva en föregående.
Det var äfven i Medina Muhammed kungjorde den farligaste läran af alla,
läran om rättigheten att utbreda hans religion med svärdet. Här började äfven
hans tillämpning af månggiftet i stor skala, som sedermera blifvit det miäkti-
gaste vapnet i hans motståndares händer. Hvad som i denna sak allramest
bidrog att ställa hans karakter i ett tvetydigt ljus var hans åberopande på
uppenbarelser, hvilka frikallade honom sjelf från de inskränkningar i tillämp-
ningen af månggiftet, som han föreskrifvit för alla andra.
De största fläckarna på hans rykte finna vi icke efter hans fullstän-
diga seger utan under hans skiftesrika krigarebana i Medina, och sådana de
äro, äro de tämligen jemnt fördelade på hela denna tid... Med andra ord: han
gaf vid gifven anledning vika för en stark frestelse; men vi finna här intet
undergräfvande, steg för steg, af de sedliga grundsatserna, intet dödande af
samvetet, och detta är dock en stor skilnad. »En eller ett par yttringar af
summarisk och obeveklig stränghet och möjligen en eller ett par yttringar af
svekfullhet, och, sedan Kadidja var död, öfverträdandet af en lag, som han
af vördnad för henne hade pålagt andra, och hittills alltid sjelf hällit, utgöra
icke någon lång lista af anklagelser mot en man, som alltid erkänt, att han
var cn menniska med samma lidelser som vi, som var okunnig om den kristna
sedelagen, och som kom till makten efter svårigheter och faror, som skulle
hafva förvandlat den bista bland menniskor till en misstänksam och blodtörstig
tyrann.» (B. Smith a. st.). »I Mekka», skrifver A. Réville, »ovar Muhammed
en mild, tålig, undergifven reformator; i Medina blef han ett slags Messias i
judisk mening, hufvudmannen för en krigslysten, eröfrande och förtryckande
teokrati. Den verldsliga maktens utöfvande försämrade hans karakter. Dock
bör till hans heder framhållas den storsinthet, han lade i dagen efter sin se-
gerrika återkomst till Mekka, der han kunde haft så många gamla oförrätter
att hämna. Han förstörde afgudabilderna, rensade Kaabahn, men han tillät
hvarken plundring eller mord. Flera drag af ädelmod anföras om honom från
denna tid. En dag, då han inslumrat under ett träd, fjerran från sitt läger,
varsnade han vid uppvaknandet Durthur, en af hans dödliga fiender, som stod
framför honom med ett blottadt svärd i handen. »Muhammed», utropade han,
»hvem kan väl rädda dig i detta ögonblick?» »Gud’!» svarade profeten i en
högtidlig ton. Gripen af en vidskeplig fruktan lät Durthur sitt vapen falla;
Muhammed upptog det. »Durthur», sade han i sin tur, »hvem kan väl nu
rädda dig?» »Ingen», svarade denne. »pViälan, lär af mig att varda barmhetig!»
Med dessa ord återgaf Muhammed honom hans svärd. — För cgen del gjorde
han ingalunda anspråk på en fullkomlig helighet. Då den sköna Ayesha, en
af hans hustrur, frågade honom, huruvida han ej, på grund af sina förtjenster,
vore sjelfskrifven till paradiset, svarade han: »nej, det behöfves att Gud öfver-
skyggar mig med sin miskundsamhetv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
