Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Muhammed och Islam enligt nyare forskningar. Af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET.
och förledde honom att begå sin svåraste förirring, nämligen att gifva helgd åt
dessa förbindelser genom åberopande af nya uppenbarelser.
Ända till det fyrationde året var Muhammeds lif fattigt på tilldragelser;
men då inträffade den afgörande krisen i detsamma. Under ett af sina epileptiska
anfall trodde han sig erhålla en omedelbar kallelse från himmelen genom engeln
Gabriel att blifva en Herrens profet och att predika Guds enhet och afgudadyr-
kans syndighet. Berättelsen härom har så ofta blifvit framstäld, att det icke
är nödigt att här upprepa henne. Vare det nog sagdt, att han, efter all sanno-
likhet, sjelf var öfvertygad om verkligheten af sin vision, och att det var en
verklig hänryckning, som kort derefter dref honom att uttala ett strängt ogil-
lande af »dem, som gifva Gud likar», att förklara, samt att »det finnes ingen Gud
utom Gud, och att Muhammed är Guds profet. Den monoteistiska idén var
icke ny för mekkanerna, men den väckte förargelse i synnerhet hos kureishi-
terna, hvilkas ställning såsom en af de förnämsta bland de arabiska stammarna
och hvilkas verldsliga framgång berodde derpå, att de voro de ärftlige väktarne
af den nationela samling af afgudabeläten, som förvarades i helgedomen i Mekka.
Muhammeds budskap ljöd derför såsom en revolutionär larmsignal, såsom ett
radikalt partiskri, som de konservative mekkanerna icke kunde tillåta och som
de på det kraftigaste bekämpade. Profeten hade derför i början föga fram-
gång. Kadidja antog utan tvekan sin mans gudomliga sändning; så gjorde äfven
hennes kusin Waraka, och Zeid, »Sökaren», som hade användt hela sitt lif till
att söka sanningen och kämpa mot denna samma afgudadyrkan, som var så
stridande mot Muhammeds ideer, var den förste utom hans familj, som om-
fattade den nya läran. Under tre års tid ökades likväl den muselmanska kyr-
kan endast med femton personer.
Trots allt gäckeri och alla förföljelser fortfor Muhammed att predika, till
dess Kureish, Kaabahs väktare, liksom silfversmederne i Efesus insågo, att,
om . detta fortgick, deras ställning skulle blifva hotad och deras makt sättas
på spel. Då de funno att mutor, hotelser och böner voro lika vanmäktiga i
fråga om att hejda honom, talade de vid Abu Talib, hans fosterfader. Abu
Talib åter talade i all vänlighet med sin systerson. »Om de än komme emot
mig med solen på sin högra och månen på sin venstra sida», svarade Muham-
med, »skall jag dock icke afstå från mitt uppsåt, så länge det är Guds vilja.p
Ännu i tio år predikade han utan framgång; slutligen, ur stånd att mot-
stå sina landsmäns förföljelser, fann han sig nödsakad att råda sina följesla-
gare att söka sin tillflykt i Abyssinien. De gjorde det, och kureishiterna
sände till Najåshi eller landets konung och bådo honom att utlemna de lands-
flyktige; men, kallad inför konungen och hans kristne rådgifvare, talade Jaafer,
en af desse flyktingar, på ett så ädelt sätt till deras och deras saks försvar,
att denna begäran vägrades.
Till råga på Muhammeds svårigheter, dogo både Kadidja, hans trogna maka,
och Abu Talib, hans beskyddare. Utan vänner, förföljd och hotad med lön-
mord, tvangs han att fly till Yatrib (sedermera kalladt el Medina eller »staden»),
der man förut erbjudit honom en fristad. Förföljd af de hämdgirige kurei-
shiterne, gömde sig han och Abu Bekr, hans följeslagare under flykten, under
tre dagar i en grotta och räddades från upptäckt och död endast genom en
omständighet, som musclmännen betrakta såsom en försynens skickelse, om
icke såsom ett underverk. Förföljarne närmade sig grottan. »pVi äro endast
två», sade hans darrande följeslagare. »Gud är den tredje», svarade Muham-
med. Kureishiterna uppnådde grottan; en spindel, berättas det, hade väft
sin väf tvärs öfver ingången, och en dufva satt i sitt bo, som det syntes i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
