Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Muhammed och Islam enligt nyare forskningar. Af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUHAMMED OCH ISLAM ENLIGT NYARE FORSKNINGAR. 347
lams andäktige söner uttala aldrig hans namn utan att tillägga välsignelsefor-
meln: »frid hvile öfver honom!»
Med all sin höghet är den muhammedanska gudsidén dock ojemförligt
underlägsen den af Jesus framstälda. Muhammed hade icke fått syn på den
härliga, innehållsrika sanningen, att Gud är menniskornas fader och att de äro
Guds barn, en sanning, som just utgör hufvudinnehållet och kärnan i Jesu lära.
På Islams ståndpunkt är Gud i förhållande till menniskorna blott skapare och
herre, och ett oändligt afstånd skiljer dem från honom. Hans förhållande till
dem är visserligen ett förhållande af barmhertighet och öfverseende, men icke
af kärlek i ordets djupare, kristliga mening. Gud nedlåter sig till de dödlige,
men upphöjer dem icke till sig.
Detta medför äfven en väsentlig åtskilnad i praktiskt hänseende. Man
skulle visserligen göra Muhammed mycket orätt, om man trodde, att han ansåg
religiositeten och heligheten bestå i en yttre verkhelighet. Fastmer var för ho-
nom sinnelaget det väsentliga, det som allena bestämmer menniskans och hen-
nes handlingars värde. »Mellan de bäda reformatorerna Muhammed och Luther
finnes en anmärkningsvärd likhet», yttras det i en läsvärd handling om Islam
uti en bekant schweizisk tidskrift. I strid mot den romerska kyrkan, som
uppbyggt sitt teologiska system på läran om de goda verkens förtjenst, yrkade
den tyske reformatorn, att menniskan rättfärdiggöres allenast genom tron. Nio
århundraden förut hade Muhammed, uppträdande emot ett på cen yttre verkhe-
lighet förtröstande samfund, förkunnat att endast tron eger värde inför Gud,
och att på den yttersta dagen hela menniskoslägtet skall delas i två grupper,
de troende och de icke-troende, samt att de sistnämde skola öfverantvardas åt
afgrundens lågor’.» Men den tro eller sinnelagets beskaffenhet, på hvilken det här
berodde, var blott fullständig undergifvenhet under Guds vilja. Längre trängde ej
Muhammeds blick på detta område. Att denna vilja för menniskan närmast har
sitt uttryck i hennes egen förnuftiga natur, i hennes personlighet, och att hon
uppfyller den gudomliga lagen genom att utveckla sin personlighet i enlighet
med dess inneboende sedligt-religiösa anlag -cller med andra ord, att den gu-
domliga viljan i dess förhållande till menniskans förnuftiga vilja icke är »trans-
cendent» utan »immanent», denna sanning hade Muhammed ej klart uppfattat.
Derför förblef han främmande för den kristna idén om ett Guds rike, i hvilket
den enskilde bäst främjar sina egna högsta intressen genom att egna sitt lif åt
sina medmenniskors tjenst.
Muhammed lärde icke blott Guds enhet utan äfven hans andlighet eller
— hvilket i grunden är det samma — hans personlighet. Men denna enhet,
andlighet och personlighet uppfattas uti Islam helt och hållet abstrakt. Enhe-
ten är blott en numerisk enhet, icke en moralisk, andligheten blott en motsats
till kroppslighet, alltså en negation, personligheten fattas blott såsom godtycklig
vilja. I judendomen och kristendomen deremot uppfattas den gudomliga viljan
såsom oskiljaktigt förenad med den gudomliga rättfärdigheten. Gud kan göra
allt hvad han vill, men han kan omöjligen vilja någonting annat än det rätta
och goda. Den amerikanske unitarien James Freeman Clarke anmärker i ett
förtjenstfullt religionshistoriskt arbete, att enligt Islams grundåskådning är Gud
blott öfver menniskan; enligt judendomen är han äfven med henne och enligt
kristendomen äfven i henne.
»Ur denna synpunkt betraktad», säger Clarke, »är muhammedanismen ett
tillbakagående till en lägre ståndpunkt. Den är ett nedsjunkande från den
1 Jfr. uppsatsen Mahomet et le Mahométisme par Aug. Glardon, i Bibliothéque univer-
selle et Revue suisse, Februari 1877.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
