Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde och åttonde häftet - Norsk historieskrifning. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK HISTORIESKRIFNING. 413
dan året derpå blef utnämd till lektor derstädes. Åtta år senare (1837) blef
en annan yngling, den då tjugosjuårige Peter Andreas Munch, likaledes lektor
vid samma universitet. I dem, på grund af älderns företräde i den först-
nämde särskildt, se norrmännen, som bekant, grundläggarne af den vetenskap-
liga häfdaforskningen i sitt land, för hvilken Keyser och Munch i sjelfva ver-
ket också både bestämde riktningen för en lång tid och bröto vägen. Det var
likväl icke ensamt i dess vetenskaplighet det utmärkande låg för den historiska
forskning, hvars ledare de voro. Den fick äfven den specielt norska anstryk-
ning, hvilken, såsom den så kallade nya norska historiska skolans system, på
sin tid väckte mycket uppseende. Dessa nya åsigter, som hufvudsakligen rörde
landets äldsta förhållanden, ämnen, som endast ofullständigt och okritiskt blifvit
behandlade af äldre historieskrifvare, kunna sammanfattas i följande för histo-
rikern för öfrigt välbekanta satser: 1) norrmännen bilda en sjelfständig gren
af den nordgermaniska stammen, som, till yttermera visso, haft sin egen invan-
dringsväg norr om den bottniska viken; 2) norrmännen voro den stam, som
renast bevarade det gemensamma arfvet från den samgermaniska forntiden, arfvet
utaf myter och historiska minnen, liksom de i författningen bibehöllo mera
patriarkaliska drag, i landets byggande valde ett från de andra germaniska
folken afvikande sätt och mottogo konungadömet såsom något utifrån infördt,
vid sidan af sjelfva folkförfattningen uppvuxet nytt; 3) de nyss omnämda my-
terna, liksom folkets eget historiska lif och bedrifter, förvarades genom det
muntliga öfverlemnandet och antog med tiden en fast utpräglad form, i hvilken
den sedermera upptecknades hufvudsakligen af isländarne, hvilka i detta fall,
endast så att säga förde pennan åt den redan fullfärdiga traditionen, hvars
egentlige vårdare och formgifvare norrmännen voro. Det var år 1838 som
Keyser framträdde med en bekant skrift: Om Nordmeendenes herkomst og folke-
slegtskab (första gången utgifven i »Samlinger til det norske folks og sprogs
historie), i hvilken en del af dessa läror formulerades. De utvecklades af
honom sedermera i föreläsningar och af Munch under ett ytterst omfattande
skriftställarskap. Ej allt af det, som sålunda förkunnades, blef införlifvadt
med den historiska vetenskapens fasta resultat och ett och annat smakade af en
något ensidig norsk uppfattning, men å andra sidan hade de skarpt tillspetsade
lärorna det goda med sig att de bragte vigtiga frågor under diskussion, och
derjemte drefvo de sina egna förfäktare till en encrgisk verksamhet och en
djupgående forskning för att bevisa deras sanning. Å ena sidan framdrogs och
offentliggjordes en stor mängd dyrbart källmaterial; hade svenskar och danskar
fordom dragit försorg om norrönaliteraturens utgifvande på tryck, återbördade
norrmännen nu sitt arf på ett sätt och med ett nit, som endast förtjenar att
lofordas. Å andra sidan gjordes äfven historiskt-kritiska undersökningar på
den äldre norska historiens område, som för hela Nordens historia blifvit af
betydelse. Det var sålunda i tvenne riktningar verksamheten gick; den ena
afsåg att göra historiska källskrifter tillgängliga, den andra att bearbeta de-
samma, och norrmännen trädde i detta afseende värdigt vid sidan både af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
