Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde och åttonde häftet - Norsk historieskrifning. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK HISTORIESKRIFNING. 415
ske historiske Forening», som både utgifver en tidskrift, afsedd för historiska
afhandlingar, och såsom bilagor till densamma värdefulla publikationer utaf
olika slag. Och till sist ha vi äfven att omnämna ett »Oldskriftselskab» (se-
dan 1861), som sedan har utgifvit ett betydande antal arbeten, hufvudsakligen
isländska och norska fornskrifter, bland hvilka vi endast vilja nämna en ny
upplaga af Snorres Konungabok.
Vid sidan af denna enskilda verksamhet har äfven genom offentligt under-
stöd ett antal högst betydelsefulla arbeten blifvit möjliggjorda. Vi nämna först
den nya upplagan af Norges gamle Love (1846—1849), utgifna af Keyser och
Munch i tre delar; vidare Norsk Diplomatarium (sedan 1847), hvilket stora
samlingsverk redan närmar sig sin fullbordan och i hvilket mer än 7,000 doku-
ment från åren 1078 till 1570 blifvit utgifna. Slutligen bildades af offentliga
medel år 1857 äfven det så kallade Kildeskriftfondet för utgifvande af histo-
riska källskrifter, på hvars bekostnad bland annat två mycket vigtiga historiska
handskrifter blifvit tryckta (den omfångsrika s. k. Hatöboken, en samling af
historiska sagor, och »Frisbokenp, en utaf texterna till konungasagorna). På
sådant sätt har på en jemförelsevis kort tid den fasta grunden blifvit lagd
till den historiska forskningen i Norge och det är nu möjligt att läsa de vig-
tigaste handskrifterna och urkunderna till Norges historia i goda, pålitliga
och äfven till det yttre anslående och beqväma upplagor. Vi böra tillägga,
att äfven universitetet alltsedan 1843 har haft för vana att såsom program
utgifva någon isländsk eller norsk handskrift, ofta af ganska betydligt omfång,
så t. ex. den berömda medeltidsskriften Konungsspegeln eller Konungsskuqggsjå,
Olof Tryggvesons och Olof den heliges sagor m. fl.
Norge har sålunda för sin räkning och på ett sitt, som förtjenar ett lif-
ligt erkännande, trädt in i den verksamhet på det historiska fältet, som är så
utmärkande för vårt århundrade och hvars ursprung förskrifver sig ända ifrån
dess första år, den verksamhet nämligen, som har till syftemål att uppleta,
samla och utgifva de handskrifoa urkunderna och böckerna från medeltiden
eller de europeiska folkens första försök på literaturens, lagstiftningens och den
borgerliga ordningens områden, och som bland annat har haft till resultat en
helt ny uppfattning och behandling af dessa folkens äldre historia. Som vi
sågo, härstammar denna rörelse i Norge först ifrån 1830-talet och var det en-
dast för tjugu år sedan, som en af statsbidrag direkte understödd samling af
historiska källskrifter kunde påbörjas. Men så mycket bättre kunde man också
göra sig till godo andras erfarenhet på det nämda området och undvika deras
misstag. Med tanken fäst härpå känner man sig frestad att beklaga, att icke
äfven ett och annat folk bland de öfriga fått nägot dröja med sina historiska
källskrifters utgifvande.
Då hela tidsriktningen var sådan, som vi nyss angifvit, då vidare Norge
befann sig i denna egendomliga ställning, att det för det nationela lifvets stär-
kande och för häfdandet af sin sjelfständighet mer än andra nationer behöfde
gå tillbaka ända till sin forntid, då slutligen denna i ett visst afseende och ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
