Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde och åttonde häftet - Norsk historieskrifning. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK HISTORIESKRIFNING. 421
slag, som efter hand skilde sig från densamma, gingo mycket olika öden till
mötes. Under det att greker och romare uppnådde en särdeles hög blomstring
och blefvo frejdade kulturfolk på en jemförelsevis kort tid, vandrade germa-
nerna ännu omkring i det mellersta Europa och befunno sig alltjemt på en
odlingsgrad, som ej mycket skilde sig från den ursprungliga. Vid tiden kort
före Kristi födelse kände germanerna ännu endast obetydligt till åkerbruk och
förde fortfarande ett halft nomadiskt lefnadssätt. Några så utmärkande egen-
heter egde de på långt när icke, som senare århundradens beundran velat i
allt för rikt mått tillskrifva dem. Icke ens den individuela frihetsprincipen
kar man anse dem ha fört med sig till verlden. Individens frihet är ett långt
senare förvärf af en redan mognad odling. Mycket af hvad Tacitus berättar
om dem är icke något karakteristiskt för germanerna ensamt, utan återfinnes
äfven hos andra folkslag i deras barndom. Dock fans åtminstone fröet eller
anlaget till en egendomlig utveckling. Inom den ariska stammen utgår sam-
hället från den af religiösa band sammanhållna familjen, öfver hvilken hus-
fadern utöfvar en sträng, nästan despotisk myndighet, hvarunder hustru och
barn nästan äro rättlösa. Hos romarna inskränkes och förminskas denna familje-
organisation mer och mer genom statens ingripande, hvars envälde träder i stället
för och ersätter husfaderns makt. Hos kelterna utvecklade sig återigen slägt-
eller klanväsendet öfver både familjens och statens områden. Hos germanerna
slutligen framträder visserligen slägtförfattningen, men redan försvagad, ty när
ynglingen kan bära vapen, förklaras han för »fullfriv och blir medlem af folket;
å andra sidan utöfvar statsmakten ännu icke något tryckande inflytande. Denna
jemförelsevis betydande frihet hade, anser förf., sin grund uti det krigiska ele-
mentets framträdande hos germanerna i motsats till det religiösa, som åt andra
folks utveckling gaf en outplånlig prägel af helt annat slag. Samma krigiska
sinne framträdde särskildt i det berömda, hos germanerna utvecklade följesväsen-
det, liksom i sjelfva deras gudalära, i hvilken gudaskaran mer och mer fick en
krigisk karakter — karakteren af ett krigarfölje. Häri skulle sålunda det
för det germaniska väsendet egendomliga ligga. När nu germanerna trädde
i beröring med den romerska verlden, inverkade denna beröring i början
välgörande och befruktande på deras utveckling, så länge de nämligen höllo
sig utanför det romerska rikets gränser och endast långsamt samt i små mått
mottogo intrycken derifrån. Men när den ’stora folkvandringen begynte och
flera germaniska stammar trängde in på det romerska rikets mark, inträdde en
alltför tvär brytning. Stälda ioför en öfverlägsen civilisation, som de ej på
en gång kunde tillegna sig, rönte flera germaniska folk ett öde, som är jem-
förligt med naturfolkens i andra verldsdelar vid beröringen med europeer; de
gingo under. Andra hade en lyckligare lott, men fingo i alla händelser sin
utveckling på ett genomgripande sätt förändrad. Sådant var fallet med fran-
kerna, och samma inverkan undergingo, om än i mindre mån, äfven de germa-
niska folken i sjelfva Tyskland, hvilka så småningom drogos in under det
frankiska rikets omkrets. Det var en kris, som inträdde i deras historiska lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
