Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde och åttonde häftet - Norsk historieskrifning. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT.
och som åt detsamma gaf en annan, i många afseenden förändrad form. Der-
under förqväfdes mycket af det, som för germanerna var egendomligt i myter
och traditioner liksom i seder och lefnadssätt. Det var blott en stam bland
dem, som bosatte sig inom det forna romarriket, som bevarade en större sjelf-
ständighet och ett egendomligt nationelt lif, nämligen anglosaxerna, hvilka på
sin afskilda ö ostördare kunde fullfölja en nationel utveckling och verkligen
bragte densamma till en ovanligt hög ståndpunkt. Men ännu mera gäller detta
om de germaniska folken i Norden, hvilka bättre än de flesta bevarade sam-
manhanget med det förflutna.
I den historiska uppfattningen af de skandinaviska folkens forntid har
fornforskningen gjort epok. Man talar på grund af fynden om två eller till
och med tre jernåldrar, hvilka måste ha tillhört germaniska folk. Mellan den
äldre och den mellersta är dock öfvergången så omärklig, att de med skäl
kunna slås hop till en. Deremot är skilnaden större mellan den äldre och
den yngre, ja, så stor, att den gifvit anledning och stöd åt läran om olika
invandringar. Denna teori, som först på historiska grunder framstäldes af
Keyser och Munch, har upptagits och vidare utvecklats både af svenska och
norska arkeologer. Några bindande skäl synas dock icke föreligga för detta
antagande. Olikheten i fyndens former beror helt enkelt derpå, att under den
äldre tiden nordborne ännu stodo under inflytande af främmande, d. ä. romer-
ska mönster, under den yngre deremot frigjort sig derifrån och försökt sig på
med en sjelfständig utveckling. Lika litet är olikheten mellan de båda run-
raderna något afgörande. Sjelfva den råhet, som visar sig i formerna under
den yngre jernåldern, behöfver ej tyda på något tillbakaslag i kultur, tvärtom
röjer det ögonskenvliga försöket till sjelfständig alstring ett framsteg i utveck-
lingen, äfven om det vid första ögonkastet på den föregående tidens rikare,
men importerade eller efterbildade former skulle se olika ut. I sjelfva verket
lägger man dessutom alltför stor vigt vid fornfynden och tilltror dem en be-
viskraft, som de i sig sjelfva icke ega. Eller huru skulle dessa handverks-
mässigt förfärdigade vapen och redskap under frånvaron af alla andra intyg
kunna annat än i de allra allmännaste dragen berättiga till slutsatser om fol-
kets kulturstadium? Ännu mindre är man berittigad till att med några danska
forskare tala om den äldre jernåldern såsom en den fornnordiska odlingens
guldålder, under hvilken icke blott en rikare materiel, utan äfven en högre
andlig odling blomstrade och sjelfva den nordiska mytologien i eddadikterna
fick sitt uttryck: en lära, som äfven fått stöd i den högre ålder, som norr-
mannen Keyser såg sig föranlåten att gifva åtminstone den berömdaste af edda-
dikterna,. Völuspå. Men då den äldre jernålderns fyndformer äro gemensamma
för en stor del af Europa, måste äfven odlingen ha varit likartad, och man bar
ej anledning att antaga att redan vid denna tid någon djupgående olikhet inträdt
mellan de nord- och sydgermaniska stammarne. Följaktligen säger förf. måste
äfven tyskarne ha del i denna guldålder och likaså uti den nordiska mytologiska
diktningen, ty har någon högre utveckling af kultur under denna aflägsna tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
