Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde och åttonde häftet - Norsk historieskrifning. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT.
afgörande vändpunkt i Norges historia genom det sammanhang, hvari den kom
att stå till frågan om landets sjelfständighet eller dess beroende af Danmark
och snart var den Haraldska ättens välde och den norska enhetsstatens bestånd
för framtiden afgjordt.
Vi ha i det föregående återgifvit hufvudpunkterna i författarens fram-
ställning, en och annan gång med hans egna ord, så långt han fört densamma
uti den första delen. Det är, såsom vi redan ha antydt, en mycket enkel och
systematisk, liksom på flera ställen sinnrik utveckling. I ett och annat har
förf. modifierat den norska skolans åsigter, så t. ex. i fråga om invandringen,
om skaldediktningens ålder o. 8. v., i mycket står han dock qvar på dess
ståndpunkt, både i det, hvars riktighet är allmänt erkänd, och ’i det, som
ännu är tvifvel underkastadt. Också torde väl några svaga punkter kunna
upptäckas i hans vackra och intressanta skildring. Frågan om förhållandet
mellan de båda jernåldrarne och invandringen torde svårligen ännu kunna lösas
och tillhör för öfrigt mera arkeologiens än historiens område. Vidare vill det
synas oss, som förf. i sin framställning af det äldre germaniska utvecklings-
stadiet alltför mycket hade framhållit det krigiska elementet, följesväsendet, och
för litet den verkliga statsorganisation, som röjer sig i de äldre germaniska
samhällena; han ger för stor plats åt det obestämda och sväfvande, för liten
deremot åt den fasthet i formerna, som verkligen fans. Till hans heder måste
vi dock erkänna, att han håller sig fri från de öfverdrifter, hvartill en och
annan nyare fransk historiker, t. ex. de Coulanges, i detta afseende gör sig
skyldig. Hvad vidare den lysande inverkan vidkommer, som vikingatågen haft
på Europas öden genom det normandiska hertigdömets stiftande och grundläg-
gandet af den engelska parlamentarismen — motstycket, såsom vi erinra oss,
till den nationela blomstringen på Norges vestkust under samma tid — så är
frågan om det nordiska inflytandets vidd uti Normandie än i dag minst sagdt
mycket omtvistad och man har, tyvärr, för dess lösning ytterst få fasta stödje-
punkter. Besinnar man vidare, att i England en gräns för länens utdelande
åt undervasaller sattes först genom en förordning af Edvard I från år 1290,
att de vasaller, som uppreste sig mot Stefan af Blois, i intet afseende voro
sina ståndsbröder på fastlandet olika, att det var den despotiska hårdheten
hos några af de normandiska konungarne och lifskraften hos de anglosaxiska
kommunalinstitutionerna, som satte en gräns för feodalismens utveckling, så
förminskas för betraktaren det nordiska eller norska inflytandet på Englands
författning till mycket små dimensioner. Med erkännande af olikheterna uti
Norges första bebyggande och den derstädes lingre bestående söndringen mellan
fylkena äro vi vidare ur stånd att inse någon väsentlig olikhet mellan det sätt,
hvarpå de svenska landskapen sammanslöto sig till ett rike, och förloppet uti
Norge, och tillägga i förbigående, att en götisk stat eller ett götiskt rike är
främmande för vår historia, som i det södra Sverige endast känner till öst-
och vestgötar, virdar m. fl., d. v. s. ett antal stammar, alldeles såsom i Norge.
Likaså erkänna vi, att konungadömet i Upsala hade en viss egendomligt religiös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
