Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde och åttonde häftet - Norsk historieskrifning. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK HIiSTORIESKRIFNING. 427
karakter, som måhända den motsvarande institutionen i Norge saknade, men
denna egenhet försvann naturligtvis med den första kristna konung, som upp-
trädde; för öfrigt, om vi undantaga bestämmelserna om ärftligheten, kunna vi
ej finna någon annan olikhet mellan utvecklingen i Sverige och Norge, sådan
förf. skildrar den senare, än den hast, hvarmed konungarne i Norge gingo till
väga, och den lycka de hade att finna historieskrifvare, som upptecknade deras
bedrifter. Enkonungadömet blef i Sverige en lika stor brytniog med stam-
traditionerna, som någonsin i Norge och vi återfinna i båda landen samma före-
teclser, som vi känna från det sydligare Europas statsskick, med den skiljak-
tighet, att i de båda nordiska rikena landskapsförfattningen gjorde sig gällande
under en vida längre tid än i de sydeuropeiska staterna, som underkastades
våldsammare förändringar, och talar förf. om en »palliance» mellan konungen
och folkets klasser, såsom något utmärkande för Norges samhällsskick, lärer väl
icke motsvarighet dertill saknas äfven i Sverige.
Den första delen af prof. Sars’ »Udsigt» innehåller flera frågor utaf all-
männare intresse och har åtskilligt nytt äfven i uppfattningssätt att bjuda.
Det senare saknas ej heller i den nyss utkomna andra delen, men innehållet
måste här blifva mer uteslutande norskt, ehuru förf. visst icke utesluter mera
allmänna synpunkter. I denna del skildras utvecklingen efter Olof den heliges
tid under det första århundradets lugn, de hundraåriga inbördeskrigen och den
Svecrreska ättens regeringstid. MHufvuduppgiften blir här att förklara det inre
sammanhanget i dessa ofta skenbart motsägelsefulla, plötsliga och rent tillfälliga
händelser. Allt vänder sig nu i sjelfva verket, såsom man ock af det före-
gående kunde vänta, kring motsatsen mellan konungamakt och aristokrati, och
förf. vill komma de »tendens- och opinionsströmmard på spåren, som under
dessa strider länge verkade i tysthet och på djupet, innan de trädde uppen-
bart fram på ytan för att mäta sin styrka med hvarandra. I några få punkter
måste vi sammanfatta hans framställning. Lendermannaaristokratien, som hade
sina lifsrötter i sin ställning såsom folkets ledare i fylkena, var redan nu en
aristokrati Den decadence» — en åsigt, hvari förf. åter afviker från de äldre
norska historieskrifvarne. Lendermännen hade blifvit tvungna att träda i ko-
nungatjenst, och i samma mån som fylkena förlorade sin betydelse vid sidan
af rikets enhet, förlorade desse sjelfva fästet för sitt inflytande. En del af
de forna stormannaslägterna rycktes nämligen ut öfver fylkets trånga verksam-
.hetskrets och kom att såsom ett slags riksadel omgifva konungen, en annan
del, den mindre mäktiga, sjönk åter ned till de simpla böndernas klass. I
denna sin nya ställning sträfvade nu lendermannaadeln att inom riket blifva
den herskande klassen. Samma utveckling gör sig gällande i Norge, som i
Sverige och i andra europeiska länder, men skilnaden, yrkar förf., ligger i den
olika arten hos den adel, som kämpade med konungamakten. I det öfriga
Europa var den af nyare datum, hade uppvuxit omkring tronen och gått ge-
nom vasallitetens skola. I Norge var det den urgamla fylkesaristokratien, som
uppträdde i en något förändrad skepnad, men som i alla fall hufvudsakligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
