Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde och åttonde häftet - Sinneverld och andeverld. Af K. P. Arnoldson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sinneverld och Andeverld.
(Ett kapitel ur den snart utkommande skriften Verkligheten. En lifsåsigt.)
Sinneverlden? Hvad är sinneverlden? Vi känna materialistens svar på denna
fråga. Han säger oss, att sinneverlden är det samma som materien och ma-
terien är det enda verkliga. Sinnena sjelfva äro, enligt honom, materiela de-
lar. I vexelverkan mellan dem och de yttre föremålen ligger kunskapens rot
och upphof. Ingenting kan för den skull vara sant och verkligt. som saknar
stöd i den sinliga erfarenheten.
Nu förhåller det sig emellertid så, att de s. k. atomerna, materiens odel-
bara urelement, icke af någon kunnat sinligt uppfattas, lika litet som »kraf-
ten», lika litet som all tid (evigheten?) och allt rum (oändligheten?), lika litet
som orsak och verkan, nödvändighetens lag, vetenskaper i allmänhet, matema-
tiska sanningar o. s. v. Ingen har med sina sinnen erfarit något dylikt. Allt,
som med matematisk visshet uträknas hafva varit, nu vara och framdeles skola
ske, följer icke ur erfarenhetssatser, utan ur förnuftsslut, hemtade ur en sjelf-
ständig och i personen liggande verklighet. Räknckonsten, så väl som språket,
vägrar materialisten sin tjenst. Han kan icke, på grund af erfarenheten, ut-
räkna att 2 gånger 2 är 4. Han är sålunda ur stånd att bevisa äktheten af
sina sinliga förnimmelser. Han kan icke ur sin kunskapsteori (erfarenheten)
hemta någon säkerhet för att de intryck, som föremålen göra på honom, öfver-
ensstämma med tingen sjelfva.
Barnen hafva det gemensamt med materialisterna, att de tro på den yttre
verlden. Men icke nog med dem. De flesta menniskor anse sig vara öfver-
tygade om naturens sjelfständiga tillvaro. Förklarligt nog. All ting utveck-
las från ett lägre till ett högre, äfven då motsatsen synes ega rum. Så ock
inom menniskans verld. Medvetandets grader der inom stiga till högre och
högre klarhet i mån af personlighetskänslans utbildning. Och ännu har det
stora flertalet af menniskor icke lemnat tankens barnkamware. Först vid en
viss ålder kan barnct skilja sig sjelf ifrån andra föremål. När det upphört
att nämna sig med det namn, hvarmed det hittills hört sig tilltalas, och börjat
uppträda i första person, brukar detta förhållande utmärka, att det lilla jaget
slitit sig lös från de öfriga tingen. Då är menniskobarnet en »jag sjelf och
ingen annan». Men det andra steget, som fullständigt frigör och höjer per-
sonen ur tingens förtrollning, har hittills uttagits blott af ett fåtal menniskor,
som efter ett mödosamt tankearbete eglutligen lyckats skilja skenet från verk-
ligheten. Mängden har i detta fall stannat på det sjelfmedvetna barnets stånd-
punkt.
Gifves det då i sanning ingen sinneverld?
Icke i detta ords vanliga mening. Men Jåtom oss tränga djupare in i
frågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
