Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde och tionde häftet - Om de klassiska studierna i Sverige under de tvenne senaste årtiondena. Af J. E. Centervall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE KLASSISKA STUDIERNA I SVERIGE. 451
så mycket mer som man från filologiens sida i vårt land gjort föga eller intet
för att upplysa om denna vetenskaps verkliga värde eller för att i populär form
meddela dess utbyte åt mängden.
Detta hade ej skett och kunde ej ske. Ty en framgångsrik populär fram-
ställning förutsätter med nödvändighet vetenskaplig forskning, och detta på två-
faldigt sätt. Ingen kan blifva en populär skriftställare i vetenskapliga ämnen,
om han ej förut, åtminstone inom sig, fullt genomarbetat den vetenskaps inne-
håll, som han vill framställa. Ej heller har någonsin ett folk haft att fram-
visa många och lyckliga idkare af den populära skildringens konst utan. ett
föregående rikt och mångsidigt lif inom de vetenskaper, med hvilkas landvin-
ningar i förut okända trakter den stora allmänheten skall göras bekant. Det
är för detta ändamål ej ens nog, att det vetenskapliga innehållet hemtas ur
skrifter på främmande tunga. Sjelfva vetenskapen måste hafva lärt sig att
för sina egna syften begagna sig af det egna språket, innan den lyckas skapa
sig den genomskinliga omklädnad, hvari dess sanning och skönhet blir uppen-
bar för alla. Det gäller om vetenskapen detsamma som om konsten. »Den
enfaldigaste bondmålning, som röjer ett första spår af själ, innebär bättre hopp
— — — än den allra samvetsgrannaste kopia efter den allra största utländska
mästare.» Huru länge måste ej språket mejslas och slipas i vetenskapens tjenst,
innan det blir mäktigt af sådana framställningar som Max Millers, Ernst Cur-
tius’, Gaston Boissiers!
Om något dylikt kunde ej blifva fråga i Sverige, der den klassiska filolo-
gien under århundraden knappt lyckats hålla sig qvar på den ståndpunkt, som
den intog vid sitt första framträdande i Italien.
Man plägar i denna vetenskaps utveckling särskilja. fyra hufvudskeden,
hvilkas kännetecknande egenskaper härflyta ur kynnet hos det folk, som under
hvart och ett af dem förnämligast idkat dess studium. Det äldsta af dessa
skeden, det italienska, hyser en svärmande beundran för den återfunna klassi-
ska literaturen; dess af furstarne beskyddade, af folken beundrade lärare såsom
Petrarca, Boccaccio, Poggio, Angelo Poliziano, Bembo och Muret lade ända
från fjortonde århundradet och till inemot slutet af det sextonde hufvudsaklig
vigt på efterhärmningen af de klassiske, isynnerhet de romerske författarne,
hvarföre de också uppfattade filologien som konsten att på mönstergiltig latin
(eller grekiska) muntligt eller skriftligt uttrycka sina tankar. Ej heller i
Tyskland saknade denna riktning sådana företrädare som den månglärde Eras-
mus från Rotterdam, den frisinnade Reuchlin, en af de ifrigaste kämparne
mot »dunkelmiännenp, lika högt förtjent om det tyska skolväsendet som se-
dermera den utmärkte Leipzigerprofessorn Joachim Camerarius. Från de af
svenskar mycket besökta tyska högskolorna” fortplantade sig denna riktning till
oss, och jag skall nedanföre söka visa, hvarför den fortfarande der blef den
förherskande. Med det sextonde århundradets slut träda fransmännen i första
! Annerstedt: Upsala universitets historia ss. 10 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
