Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde och tionde häftet - Om de klassiska studierna i Sverige under de tvenne senaste årtiondena. Af J. E. Centervall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE KLASSISKA STUDIERNA I SVERIGE. 463
Ett sådant, om fransmännens språkkonst erinrande ombhölje’ skall natur-
ligtvis vara passande för kejsargestalterna af det juliskt-claudiska huset, som, de
må visa oss väldiga verldsförändrare, välvilliga verldsordnuare eller vilda verlds-
förstörare, dock alltid äro estetiskt tilltalande. Säkert gkulle det ej lika bra
klädt den undersätsige, på verklighetens breda fotställ stående Vespasianus och
det visar derför Viktor Rydbergs takt och omdöme, att han valt de förstnämde
för sin behandling. Och så som han föresatt sig sin uppgift, att lemna en
klar och som Di marmor» fristående bild af personligheten, utan att egentligen
bekymra sig om samtidens historia, annat än för så vida den tjenar till bak-
grund för den som skall skildras, har han löst den som en mästare. I san-
ning försvinnande obetydliga äro de anmärkningar, som ur fornkunskapens syn-
punkt kunna göras mot hans arbete. Kanske vore det bättre att ej alls fram-
ställa några, än att komma med sådana, som att han i »sägnerna» tagit en
af de augustiska legionerna för en kohort, som han tyckes anse hafva tillhört
stadskohorterna, att han ej är fullt noggrann, när han återgifver Neros kejsar-
titel, att han ej tyckes känna Senecas både för honom, som skref, och honom,
som beskrefs, så kännetecknande smiädeskrift Skämt om Claudius” död, att han
likaledes ej vetat af eller ej begagnat den bekanta inskrift, som innehåller
samme kejsares tal för gallerna, med de löjeväckande invändningar och afbrott
från senatens sida, som deri troget förtecknats o. s. v. Och om ej Viktor
Rydberg lyckas öfvertyga alla, att den belvederiske Apollon har något samman-
hang med modermördaren Nero, eller att Afrodite från Melos framställer den
ö, der bilden blifvit funnen, äro hans bevis så fyndiga och hans åsigter så
snillrikt framstälda, att den njutning, de skänka, nästan uppväger deras brist
på förmåga att bibringa öfvertygelse.
Men det finnes anmärkningar af allvarsammare slag. En sådan man t. ex.
som Tiberius kan ej betraktas lösryckt ur sitt sammanhang med hela tiden
och med verldsrikets utveckling. Liksom Ampere har Rydberg endast sett
honom i hans förhållande till sjelfva Roma och dess högadel. Augustus, häfda-
teckningens styfbarn, har en likhet med den i vår historia så illa beryktade
Kristiern den andre deri, att omdömet måste blifva väsentligt olika, om man
betraktar honom från de privilegierades eller från folkets synpunkt, så fördömlig
han alltid är från mensklighetens. Den djupe och vidt skådande Tiberius var
måhända den förste, som klart tänkte den tanken, att hela det väldiga romer-
ska riket, för att ega bestånd, måste blifva något annat än en kornbod och
inkomstkälla för staden Rom. Efter den åsigten har han handlat, och de fjor-
ton asiatiska städernas tacksamhetsstoder fördunklas vida af alla de tacksamma
tankar, som provinserna och de underdåniga folken måste haft för den, som
fullt bröt med den smäåsinnade statskonst, som dittills varit Romas. Bor det
ej på den lugna, allvarliga pannan hos stoden i Museo Chiaramonte ett med-
! Jag vet ingen som liknar Rydberg i stil så mycket som hans motsats i omdömet om
Angustus, hans like i mycket annat J. J. Ampere, författaren till den ryktbara Histoire ro-
maine ä Rome och JIlistoire de Vempire romain äå Rome.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
