Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde och tionde häftet - En ny sagosamling. Af R. Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN NY SAGOSAMLING:; d27
På många dagar få de icke se till Hans. Derpå höra de till sluts att
han har friat till en hemmansbrukares dotter, och nästa söndag skall det lysas
för dem. Det lyses första gången och andra gången, och den söndag, då det
skall lysas tredje gången, säger Greta till sin moder: »jag vill åt kyrkan i dag
och offra med min gamle fästman.» Det gör hon ock.
Då de hade offrat och gå ned åt kyrkgolfvet, hviskar Greta till Hans:
Djag är god på dig ännu.» Bruden är ju med i kyrkan, och hon frågar Hans
åt och säger: »hvad var det för en flicka, som var der borta och hviskade till
dig?» — Åh, det var en, som jag en gång hade sagt, att jag ville ha henne,
i fall hon kunde tiga med det; men det kunde hon icke.»
»Nå aldrig har jag hört på maken», säger bruden, »kunde hon icke tiga
med det! Jag har haft sju barn och aldrig har jag sagt det till någon, förr än
nu — det slapp mig ur munnen.» Då Hans hörde det, sprang han upp från
stolen, och hon fick aldrig mera tala vid honom. Hans blef gift med Greta,
och de lefva lyckligt och väl till sammans.
Man är, efter hvad vi tro, hos oss icke synnerligen underrättad om hvad
folksagorna egentligen äro, och ännu skall man här träffa mången bildad, för
hvilken de icke äro annat än påhitt för att roa barn, mera eller mindre torf-
tiga uppfinningar från spinnstugorna, kolkojorna och köken, hvilka numera
knappt hafva värde som tidsfördrif. Vetenskapen har en annan mening om
dem. Den ser i dem än förbleknade myter, i hvilka forna gudar lefva qvar
som : gyckel- och skräckgestalter; än förklädda urkunder, som tala om en hi-
storia bortom det historiska minnet; den anser dem höra med till folkandarnas
naturhistoria, såsom hvilkas drömmar den betecknat dem. Hr Brandes anför
ett exempel på hvilket nytt ljus den jemförande mytologien kastar öfver de
vidskepelsens figurer, som kunna tyckas obetydligast. »Hvilken känner icke»,
säger han, »de olika historierna om nissen» — hos oss vanligare: tomtgubben —
Di den gråa rocken, med den röda, spetsiga lufvan på hufvudet, som har gifvit
anledning till så många symboliska dikter? Men hvilken känner å andra sidan
denne upptågsmakares härkomst och ursprungliga betydelse? Likväl har det för
länge sedan blifvit å daga lagdt, att nissen blott är en senare form af elden,
dyrkad som husgud (agni grihapati); deraf hans röda lufva. Nu klarna ock
hans upptåg och egenheter. Mannen flyttar, för att blifva af med honom, och
knappt har han kommit till ett annat hus, förrän eldguden också anmäler sig
der: elden hör alltid med till härden och hemmet. Man offrar ännu ständigt
till honom som i gamla dagar, och hvad får han? Gröt, heter det, men hvad
han är mest angelägen om, det är att det är dugtigt med smör i gröten. Ty det
flytande smöret (havis, ghrita) är det aldra äldsta offer, som blef kastadt i
elden.» — — I sagorna om »jätten» och »pojken» har vetenskapen velat igenfinna
minnen af långvariga fejder mellan en storvuxen, rå stam och ett fysiskt sva-
gare folk, som segrar genom sin förslagenhet, sin »högre kulturd; då än i dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
