Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde och tionde häftet - En ny sagosamling. Af R. Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
i någon aflägsen bygd bonden i hemlighet tager till det från sagorna bekanta
medlet att »kasta stål» öfver t. ex. ett sjukt kreatur, för att motverka trol-
lens inflytelser, påminner oss detta om hvad jernet måste hafva betydt när det,
smidt till krigiskt eller fredligt redskap, först visade sig, och ett vapen af
denna metall, satt öfver ingången till bostaden på ungefär samma sätt, som
bonden ännu någon gång sätter sin knif öfver stugdörren, för att hindra trol-
leh att stiga på, var tillräckligt för att afskräcka bronzdolkens man att för-
gripa sig på ett så rustadt hem.
Vi stanna vid dessa antydningar, för hvilkas utförande behöfdes en lärdom
sådan som den hos Pantschatantras berömde utgifvare och kommentator, Theo-
dor Benfey; och tillägga blott, att sjelfva filosofien en gång tör söka byte på
sagornas gröna marker. Bland Novalis fragment förekommer följande tanke,
som väl förtjenade upptagas: han hemställer nämligen, huruvida man icke, lik-
som man har logik, också skulle kunna uppställa en fantastik. Väl säger han
icke, huru han tänkte sig denna »fantastik»; men benämningen synes hänvisa
på en vetenskap, som skulle uppfånga fantasiens förfaranden och hänföra dem
till vissa allmänna typer, eller, om man så vill, kategorier. Skulle en sådan
vetenskap en gång komma till stånd, finge den alldeles enkom studera sagorna,
der den själsfunktion, om hvilken vi veta minst, opererar i så djup ursprung-
lighet, i så ostörd naivetet och oskuld.
I alla händelser äro våra folksagor, våre sig man blott medgifver dem värde
som en form af poesi, eller tillika i dem ser ett material för dels en redan
påbörjad, dels möjligen en framtida vetenskap, ett ideelt kapital, som vi icke
ega rätt att likgiltigt se dö ut bland oss. Danskarne hafva Thiele och Svend
Grundtvig, norrmännen Asbjörnsen och Moe: hvad hafva vi, som ofta kallat
vårt land »det gamla sagolandeto, såsom bland annat skedde i den tillegnan
till bröderna Grimm, med hvilken den ofvanför omtalade samlingen från 40-
talet var försedd? Den nya tiden tränger sig in öfver allt; i det ensamma
skogstorpet, der man ännu för ett eller annat tiotal af år sedan vid pertan
berättade sagor, läser man nu vid benzinlampan tidningar; snart skall man
icke längre träffa någon qvar af dessa vår barndoms präktiga gummor eller
gamla soldater, fiskare m. m., hvilka. voro hela encyklopedier af sagor och
historier, visor och ramsor. Det nyväckta religiösa lifvet hos oss är icke för-
dragsamt mot dessa gamla minnen, som det icke förstår; äfven det skall bi-
draga till deras undergång. Huru annorlunda dömde icke Luther sjelf, hvil-
kens sunda natur tillät honom hafva hjerta för saga och sång! »pIch möchte
mir», säger han någonstädes, »der wundersamen Historien, so ich aus zarter
Kindheit heräber genommen, oder auch wie sie mir vorkommen sind in mei-
nem Leben, nicht entschlagen, um kein Gold.»
R. BERGSTRÖM.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
