Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde och tionde häftet - Anmälningar - Skrifter af de Vigny och Daudet. Af Granskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
" ANMÄLNINGAR. 539
hvarandras, och ännu mindre med hänsyn till något högre än de sjelfva. Den, som
är förtrogen med franska skönliteraturen, har af denna fått samma uttalande i frå-
gan, som historien gifver, ehuru i en mera kort och kraftig form, åtminstone är detta
oftast fallet. Så är det i hög grad med tvenne dylika literära vitnesbörd, som inom
ett år blifvit öfversatta till vårt språk och således äro för den större allmänheten
tillgängliga, nämligen de båda ofvanstående arbeten, hvilka af samme, om den goda
skönliteraturen nitiske förläggare, äro utgifna. Daudet’s:skizzer, redan 1876 medde-
lade i Aftonbladet, torde således af en vidsträckt läsekrets vara kända, hvilket kan-
ske icke är fallet med den utmärkte skalden och romanförfattaren de Vigny’s, som
sakna den egenskap, hvilken inom bokverlden är hufvudvilkoret för en öfversättnings
snabba framgång, ett nytt rykte. Utkommandet af Daudet’s Contes de Lundi i sven-
ska bokhandeln, är en giltig grund att samtidigt fästa uppmärksamheten både vid
dessa och det på sin tid ryktbara arbetet Servitude et grandeur militaire, som i en
något förkortad form föreligger under titeln »Träldom och storhet». Dessa tvenne
arbeten böra nämligen läsas tillsamman. De belysa samma sak, tillhöra de böcker,
som representera en idé, ty de fälla båda domen öfver bonapartismen, de Vigny vänd
mot det första kejsardömet och Daudet mot det andra. Den förre visar med den
mognade mannens ädelt sansade värme huru Napoleonsdyrkan slocknade i en enskild
fransmans hjerta, således »början till slutet»; den senare med en nyss sårad ungdomlig
själs smärta huru den sista gnistan af denna dyrkan utplånades i franska folkets
sinne, således sjelfva slutet. Men ingendera har som sin bestämda uppgift satt den
nyssnämda och således än mindre tendensartadt fullföljt den, utan detta allvarliga
historiska intryck framgår osökt och derför dess kraftigare ur innehållet, hvars mål
för de Vigny varit att skildra militärlifvet och för Daudet minnen från kriget 1870
—71, och det är således krigets bragder och ära som möter oss i första hand hos
båda. Mången torde kanske af dessa temligen illa anskrifna begrepp redan känna
sig afskräckt från en närmare kännedom om våra förf:e; vi vilja derföre förutskicka
några ord, som kanske skola fördröja domslutet åtminstone tills en pröfning egt rum.
Både för män och qvinnor har säkert historiens första starka intryck varit den
krigiska bragden; alla hafva brunnit för hjelten och begråtit hans undergång, och
endast småningom har man lärt sig inse de fredliga segrarnes och hjeltarnes storhet.
Afven den tänkande menniskan, som fullt uppskattar dessa senare och allt djupare
lär sig afsky de menskliga lidelser och inrättningar, som göra krigen möjliga, ja, på
vissa utvecklingsgrader nödvändiga, delar i detta afseende barnets känsla, och kal-
lar icke all krigarära tom, ja äfven om hon så skulle kalla den af grundsats, jäfvar
den oreflekterade hänförelse, ett hjeltedåd hos henne väcker, detta påstående. Då
vetenskapsmäns och andre fredlige medborgares mod, uppoffringar och sedliga stor-
het elda ett hundratal till beundran, klappa millioner hjertan för krigarens; ålder,
kön, bildning verka föga olikhet i denna känsla. Och grunden till allt detta är sä-
kerligen den, att krigarens bragd, hans offer af sitt lif är det mest omedelbara, lätt-
fattliga och slående erkännandet af den allmänt menskliga lag, som är gjelfförsakelsen,
och den enskildes mest påtagliga inordnande under densamma, medvetet eller omed-
vetet är det denna egenskap hos krigarens yrke, som ger hans personliga mod, upp-
offring och pligttrohet och de handlingar, der dessa tydligt framträda, ett bestående
värde, som binder dem fast i samtidens och efterverldens beundran. Ju mera kriga-
ten genom sin bedrift omedelbart varit medarbetare i mensklighetens utveckling, desto
tacksammare hedras hans minne, och äfven der han blott varit offer för eller del-
tagare i ett afskyvärdt historiskt brott, kan den enskildes stordåd kasta försonande
glimtar genom mörkret, och man har ändrat det hårda omdömet att krigarens yrke
är blott ett ytligt glitter, en genom andras blod köpt ära, när man sett huru han
med sitt eget lif i ett ögonblick vunnit den ära, som hvarje högsint själ eftersträfvar,
men sällan så fullkomligt som krigaren har tillfälle att hinna: jagets uppoffring för
fädernesland och mensklighet.
De båda franska författarne lofprisa heller ingen tom »gloire» såsom krigarens
lycka; i deras krigsbilder är det framträdandet af den nyss skildrade djupt allmän-
giltiga känslan, som i alla tider lefvat i friska menniskohjertan, hvilken framvisas
som det för krigarens yrke stora, och de låta den framträda så hastigt att man igen-
känner samma ja större mod, offervillighet och själshöghet, som i Hellas och Romas
hjeltetider, hos de män, hvilka lefva, lida och dö på vårt århundrades slagfält och
mellan dem. De män och qvinnor, som nu så ensidigt tala om krigets vilda styg-
gelse och fredens förädlande inflytande, om militärlifvets förderflighet och afväpnin-
gens civilisatoriska välsignelse skulle vi vilja sätta dessa båda böcker i hand och
sedan spörja, om man icke som god fosterlandsvän nästan kan önska sitt land en
pröfning, som kan lyfta folkandan till höjder sådana Daudet’s krigsskizzer måla, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
