Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde och tionde häftet - Anmälningar - Skrifter af de Vigny och Daudet. Af Granskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
man icke kan vara tillfreds för sin son med en sådan högskola för lifvet, som de
Vigny’s militärhistorier intyga att äfven fälttågen kunna vara.
Man skulle kunna kalla de Vignys bok det moderna militärlifvets odyssé, med
allt det mindre af objektivitet, ro och harmoni, med allt det mera af subjektivt lif,
som skiljer det nya epos från det antika. Händelserna betyda här mindre än de
menskliga känslorna och de handlingar, som förtäljas knyta .sig alla kring någon
stor, fastän af häfden icke bevarad, yttring af mensklighet, som framstår dubbelt
klar mot den bakgrund, som krigets omenskliga sida bildar. — Öfvers:n säger i sitt
förord om bokens trenne berättelser följande: »Man stiger såsom på trenne trappsteg
uppföre. Det första visar det gröfsta, viljelösaste trälandet under krigslagens hårda
ok; det andra samma träldom förädlad genom personlig känslighet för förmäns bi-
fall, genom renande familjelif. Först den tredje berättelsen är i vidsträckt och rik
mening en lefnads- och utvecklingshistoria.. — Af alla tre är den första mest gri-
pande: den känsla för familjens och hemmets lycka, som ofta finnes så djup just hos
deras ödeläggare, krigarne, den oförstörbara menskligheten äfven hos de skenbart råa-
ste af detta yrke har kanske aldrig blifvit skildrad så kraftigt som i den gamle ma-
joren, hvilken i nära 20 år under alla Napoleons fälttåg fört med sig och faderligt
vårdat enkan efter en yngling, som för ett politiskt epigram blifvit dömd att skjutas.
Trogen sin militära pligt hade majoren fullgjort det dåd, som gjorde den unga hus-
trun vansinnig och honom sjelf i hög grad olycklig och gaf sedan i daglig sjelfupp-
offring sitt lif för det han tvungits att taga. Den sista berättelsen har ett mindre
skakande men mera allmänt intresse, både af den grund öfvers:n antagit och derföre
att man här finner den redan omnämda belysningen af bonapartismens återgång. Det
är nämligen endast i »Kapten Renaud’s» lefnadshistoria, som man nalkas Napoleon
den 1:ste och ser huru hans alltid knappt höljda sjelfviskhet gång efter annan fram-
står i all dess oädla nakenhet inför en rättsinnig själ, som sålunda ser glansen blekna
kring den panna, hans ungdomliga hänförelse omgifvit med en guds strålkrans. De
Vigny, som på skolbänken lyssnat till den segrande Napoleons sagolika framgång,
stod, nyss sextonårig, i den franska här, som 1814 drog emot den fallne kejsaren och
hade sålunda sjelf känt något af de våldsamma själsrörelser, han låter Renaud skil-
dra. Men dennes egentliga utveckling nås genom enskilda allvarliga erfarenheter,
som komma honom att, ännu medan Napoleon står på sin lyckas höjd, fylla det
tomrum, som den svikna tron på honom lemnat i hans själ, med kärleken till pligten
och fäderneslandet. Ur denna kärlek hemtar han den modiga trohet, med hvilken han
egnar sig åt sitt yrke, äfven sedan det blifvit honom ett martyrskap genom minnet
af ett under striden ofrivilligt öfvadt dråp på ett barn, och stridsärans drömbild så-
lunda för alltid sjunkit i blod. Ehuru han betviflade rättvisan i den mans sak, hvil-
kens sjelfviska vilja gjorde Europas folk till mördare och mördade var fäderneslandets
synliga uttryck för honom dens fana, som han svurit. — Icke många skildringar
ställa Napoleons skuld i en så stark dager, som ljuset från denne tyste, högsinte
mans lif, hvilken med romarsinne lade osjelfviskhetens till sista droppen kräfda offer
på det altare, som för honom bar hederns allvarliga bild, der fordom hans afgud
hade stått. Århundradets jätte, som nästan i samtidens ögon egde rätt i sin tro att
hafva länkat ödet vid sin segervagn, rätt i det hänsynslösa mod med hvilket han
dref den öfver blödande folk och länder — medveten om att, ifall den stannade,
skulle han falla, rätt i sin lit till sitt snilles och sin stjernas allmakt, krymper för-
underligt samman, sedd genom sin anspråkslöse krigares ögon, en krigare, som blödde
mera af de sår, han gaf, än af dem han mottog. Män som Renaud, hvilkas lif berättats
som här. hafva i hvarje högsint fransmans hjerta måst bereda Napoleons sak ett neder-
lag större än det Waterloo kunnat vålla. Men på samma gång har man,- kanske mot
förf:s vilja — ty denne ser Napoleon icke blott med en hederlig mans ögon utan
äfven med den rojalistiske ädlingens — känt att det dock fans en storhet hos den
förste Napoleon, en storhet, som kunde komma en själ som Renauds att så långsamt
vända sig ifrån honom och att, i hans motgångs stund, ännu finna en stark känsla
för honom gömd i sitt hjerta. — Motsatsen är i detta fall stor hos Daudet. Ehuru
hans flesta skizzer äfven tillhöra tiden för ett kejsardömes fall och äfven han skil-
drar en grymt sviken tro, är det icke längre en kejsares öde utan ett lands, som ut-
gör det historiska stoffet, och det är icke en individs förlorade tro utan ett folks,
han uttrycker. Huru kännetecknande för den förste och andre Napoleon är det icke
att hos de Vigny hjeltens lif, i kraft af den, om ock blott qvantitativa, storhetens
lag, vänder sig kring kejsaren, medan Daudet för den andre kejsaren, mannen vid
Sedan, knappt har ett ord, en blick, ej ens en förbannelse — allra minst en tår.
Under det han med en hänförelsens styrka, hvilken gör nästan alla hans krigs-skizzer
till lifsintryck, skildrar franska folkets fosterlandskärlek och smärta i bondens, handt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
