Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte och tolfte häftet - Revolutionsliteraturen i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och 21 år. Det var en af dem, Olga, som i Tula hushållade för en sig så
kallande broder och höll sammankomster för arbetsfolk i hans rum för att vinna
anhängare för revolutionens sak; och det var den andra systern, Vera, som
försökte att strypa polisinspektoren, som gripit hennes ledsagare, furst
Tsitsianof, efter dennes försök att skjuta den polisbetjent, som arresterade honom.
Från sina tidigaste år, förklarade hennes fader under förhöret, hade hon haft
ett så häftigt lynne, att hennes moder kallade henne »vargungen».
De andra unga qvinnorna, som voro invecklade i sammansvärjningen,
liknade till största delen de nyss omtalta, såväl i samhällsställning som i deras
tidigare bana. De tre systrarna Subbotine voro döttrar af en kapten i arméen;
Helena Medvedefs fader var titulärråd; Ekaterina Anserof var en prestdotter;
Anna Toparkof tillhörde en ringare klass, i det hennes fader var handtverkare,
men hon hade på en af systrarna Subbotines bekostnad blifvit skickad till
Zürich för att studera, och återvände derifrån såsom revolutionsagent.
De qvinliga agitatorerna syntes betrakta äktenskapet som en föråldrad
institution, som man blott borde taga sin tillflykt till för att komma undan
föräldrarnas myndighet eller för att skaffa penningar till revolutionsfonden. I den
lägenhet, som beboddes af en af dem, vid namn Batinshkof, fann man ett bref,
hvari vederbörande underrättade, att hon icke kunde komma i besittning af ett
arf, som var henne testamenteradt, förrän hon blef gift, hvarför hon uppmanade
sina väninnor, Vera och Natassa, att anstränga sig för att finna någon
frivillig, som kunde vilja gå in på att »spela denna komedi med henne». »Vid
ett sådant tillfälle helgar ändamålet fullständigt medlen», förklarade hon och
slutade med att säga, att derest saken omnämdes för två af deras vänner, »skall
kanhända en af dem gå in derpå, såvida de icke för ögonblicket äro upptagna
af vigtigare saker». Två äktenskap af detta slag egde verkligen rum mellan
medlemmar af sällskapet. Den 13 Juli 1875 blef Ekaterina Tumanof
sammanvigd med Antimos Gamkrelidze i Moskwa. Bruden kom till kyrkan utan att
hafva gjort sig besvär att ikläda sig bruddrägt, och hvarken brudgummen eller hans
vänner syntes skänka den högtidliga handlingen mycken uppmärksamhet. Efter
bröllopsmåltiden for bruden bort och lät mannen sköta sig sjelf, och kort
derefter begaf hon sig till Ivanovo-Voskresensk för att der fortsätta sitt
omvändelseverk. Hennes hemgift var en vexel på 1,000 rubler, som sedermera
påträffades, då man lade beslag på sällskapets kassa. Samma dag blef en annan af
de unga qvinnorna i Odessa sammanvigd med en medsammansvuren, som af
den anledningen hade lånt namn och titel af den furst Tsitsianof, som just
samtidigt var vitne till Gamkrelidzes vigselakt i Moskwa. Sedan bruden
mottagit sin hemgift, begaf hon sig ögonblickligen bort för att fortsätta den
revolutionära striden i Kief. Prestdottern, Ekaterina Anserof, som fått sin
uppfostran vid ett gymnasium tillsamman med systrarna Subbotine, önskade resa
till utlandet med dem, men hennes föräldrar ville icke gifva sitt samtycke
dertill. Några af hennes nihilistiska vänner rådde henne till att komma ur denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
