Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte och tolfte häftet - Två författarinnor - George Sand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ FÖRFATTARINNOR, 599
argligt, alls icke »anderikt»? umgänge, som här upptog hennes tid. Under så-
dana förhållanden och i en sådan omgifning lärde George Sand känna sin blif-
vande make, hr Dudevant, naturlig son af en baron Dudevant. Det var
alls icke något konvenansparti, som hon med honom ingick, utan något för
hennes lidelsefulla natur vida farligare: blotta önskan af omvexling, att också
blifva fru, att slippa bero af modern, att vara med om »hvad som en gång
hör till lifvet.» Det länder George Sand till heder, att hon vid skildringen
af sitt äktenskapliga lif äfven låter oss skåda dess för henne ofördelaktiga
skuggsidor. Bland annat få vi veta, att den unga fruns hushåll i Nohant un-
der första året lemnade ett deficit af 4,000 francs; att hon derpå lefde som
ett slags pensionär i sitt eget hus, delande sin tid emellan spatserridter, jagt
och sjukvård hos fattigt landtfolk samt ensamma drömmerier, då icke resor
och det bullrande sällskapslifvet medförde någon omvexling; att liksom äkten-
skapet saknade själsfrändskap, så försummades äfven dess så ofta bepröfvade
nödhjelp, gemensamt arbete för nyttiga och värdiga ändamål. Så förflöto
nio år af en just icke olycklig, men ledsam och innehållslös tillvaro. Fru
Dudevant hade två barn, en son och en dotter, hvilka hon synes hafva om-
huldat med samma häftiga, om ock temligen planlösa kärlek, som hon sjelf
rönt af sin moder. Lifvet i Nohant blef alltjemt mindre angenämt. Om hen-
nes sjelfbiografi med särskild tonvigt dröjer vid.de plumpa och på drycken-
skap begifne landtjunkarne i Berry, så gör hon icke något undantag till för-
mån för Dudevant — tvärtom — och författarinnans broder på sidolinien, en
pensionerad kavalleriofficer, som äfvenledes bodde hos familjen i Nohant, kom-
mer icke bättre undan: han var en präktig gosse, så ofta icke »salta vindar?
eller »salta ansigten» uppväckte hans törst. Men tyvärr blåste i Berry nästan
icke annat än saltsjövindar och ansigtena bragte icke klimatet på skam. Un-
der dessa alltid tryckande förhållanden mognade hos den lidelsefulla qvinnan,
som plågades af det prosaiska lifvet och det qvalfulla medvetandet om för-
spilda snillegåfvor, det beslut, som blef afgörande för hennes lif. Hon läng-
tade efter sysselsättning, eggelse och efter — penningar, såsom hon helt öppet
tillstår. Flera gånger hade hon redan försökt sig med små industriartiklar.
Så hade hon målat bilder på åtskilliga småsaker och förfärdigat handarbeten,
men utan framgång hvad penningevinsten beträffar. Då bragte en »platonsk»
kärlek till en man, som hon icke närmare beskrifvit, henne till medvetande
om sitt konstniärskall. Hon blef visserligen lika så snart ledsen vid denne sin
älskare, som vid alla hans talrika efterföljare, hvilka icke alltid svurit Platos
fana trohet; men så mycket starkare uppvaknade hos henne behofvet af ett
ombyte af andlig atmosfer. Hr Dudevant, i detta hänseende ett mönster för
äkta män, gaf »gernan sitt samtycke till en plan, som kanhända äfven öfver-
ensstimde med hans platonism. Han lofvade att låta sin fru jemte dotter två
gånger om året resa till Paris och der tillbringa tre månader hvarje gång
samt att få åtnjuta det i äktenskapskontraktet öfverenskomna årsunderhållet af
1.500 francs. Så drog då fru Dudevant, år 1834, beslutsamt till hufvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
