Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte och tolfte häftet - Två författarinnor - George Sand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.
staden för att der försöka sin lycka. Bildskön, tilltagsen och af en oförarg-
ligt naiv älskvärdhet i umgänget med tillfälliga bekantskaper, fann hon bland
sina dervarande landsmän snart ett antal tillgifna och tjenstvilliga kamrater,
äfvensom för öfrigt literära beskyddare och gynnare. Den gamle, knarrige.
narraktigt fåfänge, men särdeles kunskapsrike och fint bildade Delatouche, ur-
bilden för »Consuelos» Maestro Porpora, tog henne i sin kritiska skola. Ema-
nuel Arago, Buloz, grundläggaren af Revue des deux Mondes, G. Planche, kriti-
kern i samma tidskrift, Jules Janin, framför allt Balzac och Jules Sandeav
utgöra hennes sällskap. Fem trappor högt vid Quai S:t Michel, i medelpunk-
ten af det urgamla, pittoreska Paris, gent emot Notre Dame och gent emot
»la Morgue» hyrde hon en »våning» för 300 francs om året, och då den knappa
årsinkomsten icke räckte till för eleganta damtoiletter, för besök på teatrar och
konserter eller för det fast beslutna studiet af lifvet och samhället, så visste
den franska soldatdottern att reda sig utan många omständigheter. Hennes
berättelse om sitt uppträdande i manlig drägt är i detta hänseende en tillräck:
lig vederläggning af det i Europa gängse pratet om den »emanciperade qvin
nan.» Under det hon längtade att slippa ifrån provinsen och att få göra sig
bekant med sin tids ställning och förhållanden, var teatern isynnerhet före
målet för hennes åtrå. »Jag visste väl», skrifver hon, att ett stackars fattigt
fruntimmer icke får tillfredsställa denna sin lystnad. Balzac brukade påstå,
att man såsom gift fru icke kan reda sig i Paris utan 25.000 francs årlig
inkomst. Icke desto mindre märkte jag, att mina vänner från Berry drogo
sig fram med lika så litet som jag, och dock sågo allt, som kan roa en vet-
girig ungdom: politiska oeh literära företeelser, teatrar och museer, klubbar
och gator allt sågo de, öfverallt voro de tillstädes. Jag hade lika så goda
ben, som de, och små, goda Berry-fötter, som på dåliga vägar hade lärt be-
hålla jemvigten i stora träskor. Men på stengatorna i Paris var jag som ett
skepp på isen. De fina skorna gingo sönder på två dagar, med trägaloscherna
snafvade jag, emedan jag icke förstod att hålla upp min klädning. Jag var
nedsmutsad, uttröttad, förkyld, och såg skor och kläder med en förskräcklig
hastighet blifva förstörda, för att icke tala om de små sammetshattarne, som
öfveröstes af takdropp.»
Hon beslöt då att kläda sig i étt slags studentkostym af groft, grått tyg:
i denna drägt kunde hon obehindradt följa sina vänner — unga skriftställare
och konstnärer — på deras ströftåg i den stora verldsstaden. Samtidigt bär-
med beträdde hon författarebanan. Hennes (och medarbetaren Jules Sandeaus)
föga betydande förstlingsverk Rose et Blanche (1831) följdes tätt i spåren
(1832—33) af romanerna Indiana, Valentine och Léelia, hvilka, så att sägs.
togo den läsande allmänheten med storm och förde det antagna namnet »George
Sand» till ryktbarhetens öfversta tinnar.
Vi hafva ej för afsigt att här vare sig uppräkna eller kritiskt skärskåda
de utomordentligt talrika verk, som äro frukterna af den ädla författarinnans
45-åriga oförtröttade arbete i det godas och det skönas tjenst. Ett större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
