Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte och tolfte häftet - Två författarinnor - Harriet Martineau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620 «FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.
Vår hjeltinnas sista större arbete var författandet af henmes sjelfbiografi.
Till sina vänner yttrade hon ofta, att hon icke kunde dö lugn, utan att hafva
författat sin lefnadshisioria. Nyårsdagen 1855 föresatte hon sig att icke låta
året gå till ända, utan att hafva i detta hänseende lugnat sitt samvete. Och
då den londonske läkare, som hon rådfrågade för sin då för tiden ånyo an-
gripna helsa, meddelade henne, att hon hade en farlig sjukdom, som hvilket
ögonblick som helst kunde rycka bort henne, dröjde hon icke längre, utan bör-
jade och fullbordade samma år det arbete, hvarefter hon längtade: hon lät
genast trycka det, men förvarade hela- upplagan hos sig ända till sin död, utan
att låta det komma ut bland allmänheten eller ens fortsätta det. Det under
loppet af Mars 1877 utkomna arbetet" består visserligen af tre band, men en-
dast två innehålla den egentliga sjelfbiografien, under det att författarinnans
lefnadsteckning i det tredje fullständigas af hennes väninna. Miss Martineau
kände sig sjelf mycket noga och hade beslutat att verlden skulle få veta allt,
som hon hade att säga. Det, som hon berättar oss om sig, är snarare
egnadt att gifva rätt åt allmänhetens mindretal, som oaflåtligt påstod, att miss
Martineau var en mycket obehaglig person. Hennes sjelfbiografi är nämligen
en högst skoningslös skildring af ett mycket frånstötande skaplynne, men sam-
tidigt likväl äfven en teckning af ett ihärdigt, segt och oförskräckt hjeltemod,
hvarigenom detta skaplynne fostrades till ett ädelt och’slutligen till och med
lyckligt lif. Författarinnan hade icke endast beslutat, att vi noga skulle lära
känna henne, utan äfven att detta skulle ske nästan uteslutande genom hennes
egna, välbetänkta omdömen om sig sjelf. Man hade sagt henne, och hon trodde
derpå, att hennes bref skulle tala till hennes fördel; åtminstone skulle dessa
i alla hänseenden hafva framstält henne i mindre häftig, stridslysten sinnes-
stämning, än hennes sjelfbiografi och nästan alla hennes öfriga böcker. Men
hon ansåg att brefvexling bör vara enskild och förtrolig och att det för fram-
stående personer är olägligt att nödgas pålägga sig något tvång i sin korre-
spondens; derföre trodde hon sig vara förpligtad till att, så vidt möjligt, skydda
deras frihet i detta hänseende, i det hon genom sitt eget förfarande proteste-
rade emot den ovärdig nyfikenhet hos allmänhetendr. Boken innehåller talrika
öfverdrifter och oriktigheter, hvilka likväl kunna ursäktas för den brådskas och
andra omständigheters skull, under hvilka densamma författades. Endast det
kan med rätta anmärkas, att miss Martineau, som lefde ännu 21 år efter full-
bordandet af detta arbete, borde hafva användt de riktigare åsigter om många
af de deri omnämda personerna och förhållandena, som under loppet af denna
långa tid måste hafva tvingat sig på henne, till motsvarande ändringar och
rättelser, och detta så mycket mer, som hon inda till slutet af sitt lif bibehöll
en stor del af sin själs spänstighet. Om hon också i allmänhet upphörde att
författa, grep hon likväl i filantropiska angelägenheter gerna till pennan, då
hon kunde vara till nytta. Hon afled d. 27 Juni 1876, 14 dagar efter sedan
"The Autobiography of Harriet Martineau, with Memorials by Maria Weston Chap-
man (3 bd., London, Smith, Elder and Comp., 1877).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
